”Jag vet att många kulturministrar före mig har velat framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och främsta företrädare i regeringen.” Så sa Parisa Liljestrand i sitt invigningstal på Göteborgs filmfestival. Ett tal som enbart kan beskrivas som det sämsta en svensk kulturminister någonsin hållit.

Hon blev, rättmättigt, utbuad.

Inte ett ord sades om filmkonsten, eller om några som helst visioner. Inte en enda peppande mening, från vår kulturminister, på öppningen av en festival som ska hylla filmmediet.

Istället fick vi en nyliberal uppläxning av den populistiska sort vi börjat vänja oss vid när det kommer till Tidöstyret.

”Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina ideal.” Påstod hon alltså i en sal full med landets filmskapare som hon uppenbarligen kallade tärare.

”Politikens uppgift, och min uppgift som kulturminister, är att genomföra den politik som majoriteten av svenskarna har röstat för”, fortsatte hon. Någon utbrast ”hur vet du det?” 

Jag vågar påstå att kulturministern visste precis vad hon gjorde.

En planterad provokation

Det här var helt uppenbart en planterad provokation. Minuter senare twittrade Ulf Kristerssons Timbrorekryterade nättroll Susanna Silfverskiöld: Kulturministern blev ikväll utbuad när hon invigningstalade på Filmfestivalen, t.ex. när hon konstaterade att det inte är politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar och ge mer pengar till filmindustrin utan att ställa motkrav. Ursäkta? Hon har helt rätt.”

Silfverskiöld propaganda-twittrar alltså idag från regeringskansliet, betald av våra skattemedel.

Strategin kallas ”80-20” och implementerades först i dåvarande Folkpartiet av dess partisekreterare Johan Jakobsson. Gör ett utspel som 80% av väljarkåren inte bryr sig speciellt mycket om men som får 20% av densamma att gå i taket. 

Peka sedan på dessa 20% och kalla dem en bortskämd elit. Så får man spinn. Detta är vad som kallas populism.

Den mest kända varianten var Lars Leijonborgs språktestkrav som gjorde honom till Leijonkung 2002 – även de orkestrerade av Jakobsson.

Johan Jakobsson fick gå från Folkpartiet en vecka före valet 2006 efter den så kallade dataintrångsskandalen. Efter det har han drivit PR-byrån Nordic Public Affairs som aktivt fjärrstyrt hans gamla parti mot Tidölaget. 

Idag är han moderat och har belönats av Ulf Kristersson med uppdraget som statssekreterare. Det är med andra ord så här det kommer vara framöver. En regering som gör utspelsfest på utspelsfest.

Borgerliga politiker gormar redan på sociala medier om hur buandet från publiken borde innebära nedskurna filmstöd.

Åter till Parisa Liljestrand

Men åter till Parisa Liljestrand. För nu kom ett annat steg i den borgerliga kulturpolitiken.

I stället för att hålla ett tal räknade hon upp sina uppdrag från regeringen. Det avslutades med: ”Och att se till att intäkterna för svensk film går till upphovspersonerna, inte till kriminella.” Utan kontext landade det påståendet, lite så där, i salongen som började hånskratta. 

Jag skrattade inte lika mycket. För ett par månader sedan satt jag i ett panelsamtal med kulturministerns statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall, tidigare vd på Timbro. Jag påpekade då att regeringens politik håller på att riva hela den infrastruktur som är svenskt kulturliv. 

Och det inte bara för någon sorts fantasifull elit genom att Operahuset faktiskt rasar över våra huvuden. Genom att slopa anslagen till folkbildning och studieförbund har man underminerat hela svenska folkets möjlighet till deltagande kulturutövande. 

Alltså det som inte bara skapar kulturarbetare utan också bildning och ett grundat kulturintresse för alla medborgare. Som möjliggör att några ungar i en landsortshåla startar en musikförening och arrangerar en festival eller startar en friteatergrupp. Jag vet, för jag har själv gjort den resan.

Statssekreteraren tittade irriterat på mig och röt att man behövt göra så för att komma till rätta med de kriminella verksamheter man ansåg fanns i studieförbunden. Det fanns tydligen ingen annan väg än att bränna hela skogen för att ett par träd var ruttna.

En förskräckt och vanligtvis mycket opolitisk kulturbyråkrat kom fram till mig efteråt och sa att ”om regeringen känner till kriminell verksamhet i våra studieförbund borde de väl snarare kontakta polisen än leka polis själva”, men där är vi alltså nu.

Man river ut, med ursäkten att man bekämpar brott. Och på vägen ryker din kommunala musikskola, ditt folkets hus, dina möjligheter att driva studiecirklar, dina replokaler, dina barns möjligheter att drömma större i ett litet land i norra Europa.

En kulturpolitisk MUF-fantasi

Det här är regeringens politik som vi fått medborgarnas mandat att driva, sa kulturministern. 

Hon var övertygad om att detta skulle göra svensk film friare, starkare och mer intressant för fler. Jag vågar ärligt talat påstå att så inte kommer vara fallet. Vi har redan sett en utveckling som går mot att kulturutövande är en urlakad hobby för de urbana och redan välbemedlade.

Vilket, ärligt talat, varit målet hela tiden.

En fantasi om bildad bourgeoise draperad i tweed av Ulf Kristerssons Oxforddyrkande klick i MUF. En elitistisk självbild från den mest bildningsföraktade regering vi haft.

”Man kanske får jättemycket uppskattning för det, på galor och festivaler. Men vad vet jag?”, sa kulturministern statsmannamässigt surt om sina föregångare som visat att de alls varit intresserade av kultur. I ett faktiskt invigningstal.

Ja, vad vet egentligen hon?