Sverige har fått en ny arbetsmarknadsminister. Mats Persson heter han och han är liberalpartist. Här kan man stanna upp och fundera lite på vad en liberal arbetsmarknadspolitik är i ett läge där arbetslösheten är högre än på tio år.

Hur vill man skapa balans mellan frihet och rättvisa – där staten har en aktiv roll i att säkerställa både socialt skydd och rätt förutsättningar så att alla som vill jobba kan jobbba – samtidigt som man värnar om ekonomisk tillväxt och flexibilitet på arbetsmarknaden?

Hur vill man rent praktiskt kombinera marknadsekonomins dynamik med ett starkt socialt skyddsnät där individens välfärd och rättigheter inte glöms bort?

Vi och en halv miljon arbetslösa får fundera vidare. Mats Persson har inte berättat det.

Däremot har han berättat vad hans hjärta är fullt av:

– Arbetslinjen är nästan det finaste och vackraste jag vet, sade Mats Persson när de nya ministrarna fick säga något kort under presskonferensen där de nya ministrarna presenterades.

Helt groteskt

Det vackraste han vet är alltså något helt groteskt.

Arbetslinjen är, när en borgare talar om det, inte en politik för jobb.

Det är en politik för sänkta ersättningar och märkliga introduktionsprogram. Det är en politik där man säger att det ska löna sig att arbeta men där det bara straffar sig att vara sjuk eller fattig.

Hur vet vi det då? Därför att det är en politik som prövats i full skala, inte minst under de åtta år då Fredrik Reinfeldt var statsminister.

Då tumlades sjuka och arbetslösa runt i systemen och gjordes fattigare.

Blev man inte frisk från cancer tillräckligt snabbt blev man utskriven från Försäkringskassan och fick snällt ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

Hittade man inte ett jobb tillräckligt snabbt fick man masa sig till kommunens socialkontor och söka socialbidrag.

I gengäld fick välbeställda människor med en trygg position på arbetsmarknaden skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, som i sin tur bidrog till att löneökningarna minskade.

Regeringen ljuger om bidragstak

Det är den arbetslinjen som Mats Persson och regeringen han företräder tycker är fin och vacker. Och snart ska den uppgraderas med ett ”bidragstak”, en sorts övre gräns för hur mycket ekonomiskt stöd av det allmänna en familj ska kunna få.

Syftet är att det alltid ska ”löna” sig att ta ett jobb, helt oavsett hur dålig lönen är.

I somras dömdes dumheterna ut av Finanspolitiska rådet. Helt enkelt eftersom det inte finns någon brist på ”ekonomiska incitament” i arbetslöshetsbekämpningen.

Ersättningarna från trygghetssystemen är redan usla. Och bidragstak är egentligen överflödigt eftersom det inte går att stapla ersättningar på varandra som regeringen låtsas.

Piskan ska kittla

”Vår analys tyder på att problem med matchning, bristande produktivitet och information är viktigare förklaringar till den outnyttjade arbetskraften”, skrev Finanspolitiska rådet i somras.

Tja, det där hade kunnat vara en utgångspunkt på ett arbetsmarknadsdepartement som nu gör en nystart. Men håll inte andan.

”Bidragslinjen är det nu slut med. Det är inte att sparka på en grupp, utan snarare att ställa krav för samhällets bästa”, diktar Persson i en debattartikel i Expressen.

Ja jösses. När borgerligheten utformar arbetsmarknadspolitik är det oväsentligt om pisksnärtarna biter.

Det är att det är skönt att piska det handlar om.