”S har varit för reaktiva – dags för en offensiv skolpolitik”
Socialdemokraterna behöver uppdaterar sin politik. Nu behövs också en offensiv vision för skolan, skriver Nadja Sandgren som är ordförande för Socialdemokratiska skolföreningen.
Nadja Sandgren, ordförande för Socialdemokratiska skolföreningen.
För en dryg vecka sedan presenterade Reformisterna och Socialdemokratiska skolföreningen en ny skolrapport ”Vägen till en samhällsbyggande skola”. Rapporten har väckt entusiasm bland socialdemokratiska politiker och gräsrötter runt om i landet.
Inte minst för det helhetsgrepp den tar om den New Public Management-skola, NMP, vi haft under de senaste 30 åren.
Marknadiseringen, som utgör ett av benen i NPM, har kritiserats länge nu. Ingen kan längre blunda för de negativa effekter den haft på likvärdigheten, sammanhållningen, kunskaperna, lärarnas integritet, skolans auktoritet, moralen etcetera.
Lärare har fråntagits makten
Men systemfelen i svensk skola går djupare än så. Vi behöver komma till rätta med den output-fixerade undervisning vi har idag, där begreppet bildning helt lyser med sin frånvaro, med den avprofessionalisering av lärarkåren, som inneburit att lärarna fråntagits makten över sitt kärnuppdrag – undervisningen.
Den ständiga bedömningshetsen som stressat sönder så väl elever som personal är ett stort problem.
Vi måste alltså, utöver ovan nämnda problem, också ta tag i New Public Management:s andra två ben – företagiseringen och juridifieringen.
Rapporten ”Vägen till en samhällsbyggande” skola formulerar 20 reformförslag, som visar hur vi kommer till rätta med högerns effektiviseringshysteriska NPM-skola och samtidigt lägger grunden för en likvärdig och sammanhållen skola.
Komma bort från borgarnas idé
Vi behöver stoppa vinstuttag genom till exempel utköp av aktiebolagsskolor, förändra skolpengen och gå mot ett mer gruppbaserat system, statlig finansiering, ett gemensamt skolval i offentlig regi, göra låg- och mellanstadiet till en egen skolform (primärskola).
Vidare behöver vi öppna upp yrkesprogrammen och reglera lärarnas undervisningskopplade tid och deras förutsättningar för undervisning.
Även dessa, i viss mån rätt radikala, reformförslag har väckt stort bifall, för att inte säga hopp, bland dem vi mött. Tänk om det faktiskt kan vara möjligt att komma bort från borgarnas idé om skolan som endast en nyttighet för den enskilde till en syn på skolan som en nyttighet för individen men också hela samhälle.
En skola där inte valfriheten är det överordnade målet, utan där alla elever ges verkliga livschanser och där lärarna känner att de växer och vill jobba kvar.
Hur vinner vi förtroende?
Men mitt i euforin har ändå eftertankens kranka blekhet slagit till. Hur vinner vi allmänhetens förtroende för våra förslag? Hur får vi med svenska folket på att inte låta den heliga valfriheten, även om den bara gäller för vissa, styra vår obligatoriska skola?
Det är sant, att bara prata om allt man anser måste bort vinner man inga val på. Och det är inte det vi ska göra heller. Det hög tid för Socialdemokraterna att komma bort från den reaktiva skolpolitik som varit vårt signum under så lång tid.
Nu är det dags för oss att ta ledartröjan, gå på offensiven och formulera en vision om den skola vi anser våra barn är värda.
Fokuset ska ligga på kunskap och bildning
Själva ser vi gärna visionen om skolan som mötesplats, där kunskap inte bara ses som en individuell tillgång utan en kollektiv resurs. Där fokus ligger på kunskap och bildning och inte bara betyg och skolans ändamål sätts främst och där lärarna betraktas som professionella.
En skola med auktoritet, utan att alls vara auktoritär, där staten står för finansieringen så att likvärdigheten och kvaliteten garanteras. Skolan som den samhällsbyggande institution den ska vara.
Kan någon säga nej till det?
