Fahima, 36, var hemlös och missbrukare – nu gläds hon åt barn och sitt första fasta jobb

När tidningen Fastighetsfolket träffar Fahima Doodi har hon nyligen fått sitt första fasta jobb, som städare på Samhall. Sonen Demian som fyller två år i sommar leker runt på vardagsrumsmattan.

Barnskratt studsar runt i den ljusa och prydliga tvårumslägenheten i den lilla byn Backaryd i Blekinge.  

Att Fahima Doodi under mer än tio år var hemlös, arbetslös och levde i ett tungt narkotikamissbruk känns avlägset. Orden kommer snabbt och självklart, utan skam.  

– Jag nådde botten, men reste mig igen. Jag har fått en ny chans i livet. 

Jobbet på Samhall ger rutiner

Varje morgon vaknar hon klockan fem och lämnar Demian på förskolan, innan bussen till jobbet på Samhall i Ronneby går vid sex. Sedan väntar en full arbetsdag med städning i mataffärer och på skolor runt om i staden.

– Jag mår bra av rutinerna och att träffa nya människor, att vara i ett sammanhang, säger hon. 

För bara några år sedan var verkligheten en annan. Under tio år hade hon inte sitt namn på någon dörr. Hon var hemlös, fast i ett tungt narkotikamissbruk och flyttade runt mellan olika tillfälliga adresser i Skåne.

Hon beskriver det som ett töcken, ett konstant rus där hon inte hade kontakt med verkligheten. 

– Jag trampade och trampade och kom ingenstans. Allt handlade om att få tag på droger. Jag hade psykoser. Jag sårade folk som jag älskade. Det var en mardröm.

Fahima Doodi växte upp i ett tryggt hem. Men redan i 12-års åldern provade hon olika droger i hemstaden Malmö. Hon beskriver sig som nyfiken, en äventyrare som ville ”prova allt”.

Och så var det den konstanta rastlösheten. Senare i livet fick hon en adhd-diagnos. Men under ungdomsåren var det ingen vuxen i hennes närhet som uppmärksammade hennes höga aktivitetsnivå. 

Missbruket eskalerade

Under skolåren eskalerade missbruket från marijuana till allt tyngre droger. Ändå kunde hon gå klart skolan och få en gymnasieexamen som undersköterska. Hon var ren från drogerna en period och jobbade på vårdboende.

Jag är tacksam att jag fick chans till ett jobb. Jag är så tacksam mot myndigheterna. Jag är tacksam mot sjukhusen. Jag är så tacksam mot polisen. För utan alla de delarna i samhället hade jag inte överlevt.

Men efter en olycka fick hon det smärtstillande läkemedlet tramadol utskrivet. Efter olyckan hamnade hon allt djupare i missbruket av opioider. 

– När jag inte fick det utskrivet av vården längre så började jag ju köpa opioider på gatan i stället. Att fastna i opioidmissbruket var fruktansvärt och skadade mig mycket. För det gör så ont i själen när du inte får drogen.

I tjugoårsåldern fick hon sin första son. Men hon var fast i missbruket och jakten på droger som överskuggade allt annat. När sonen var tre år gammal ringde hon själv till socialtjänsten och berättade att hon inte klarade att ta hand om sitt barn. 

– Min son placerades hemma hos min mamma och pappa. Jag visste ju att han hade det bra där. Men själv mådde jag allt sämre i missbruket. 

Satt ett år i fängelse

Den långa vägen tillbaka till ett vanligt liv började i en fängelsecell i Ystad. Fahima Doodi hade kört mot en polis och stannade inte trots att han gav stopptecken. Eftersom det var nära att han blev påkörd dömdes hon till försök till grov misshandel och satt ett år i fängelse.

I cellen i Ystad beskriver hon det som att hon sakta vaknade upp ur mardrömmen.

– När jag hade tänt av och satt instängd mellan fyra väggar kom tankarna. Det var som att jag vaknade upp. Då bestämde jag mig för att min son ska få tillbaka mig. Han var min stora drivkraft, säger hon. 

I dag får hon läkemedelsassisterad behandling vid en beroendeklinik. Varje vecka får hon läkemedel injicerat på kliniken i Karlskrona. Medicineringen tar bort suget från drogerna och gör att vardagen fungerar. Men det långsiktiga målet är att helt kunna sluta med behandlingen.  

Tacksam mot samhället

Under tiden i missbruk hade Fahima Doodi en stor misstro mot alla samhällets instanser. I dag kan hon i stället känna en tacksamhet. 

­– Jag är tacksam att jag fick chans till ett jobb. Jag är så tacksam mot myndigheterna. Jag är tacksam mot sjukhusen. Jag är så tacksam mot polisen. För utan alla de delarna i samhället hade jag inte överlevt, säger hon. 

Fahima fick sin adhd-diagnos sent i livet. Hon tror att hon med rätt stöd och hjälp i barndomen inte hade behövt hamna i drogmissbruk. Den ständiga rastlösheten tog henne in på farliga vägar. Hon kan i efterhand vara besviken på att vuxna runt henne inte tog problemen på allvar.

Jag kan ju inte ändra det som har varit. Men jag kan ändra framtiden.

Nu vill hon vara ett stöd för sina söner. Hennes äldsta son fyller 15 år och planerar att flytta hem till henne efter nian. På frågan hur man som förälder kan skydda sina barn från att hamna i drogmissbruk har hon ett tydligt svar. 

– Jag tror att det viktigaste är att hela tiden prata med sina barn och verkligen lyssna på deras svar. Det var ingen som pratade med mig på allvar och frågade hur jag mådde.

– Våga lyssna utan att döma. Det är bättre att de berättar så att du kan hjälpa dem, säger hon. 

Får stöd på jobbet

På jobbet på Samhall har hon valt att vara helt öppen med sin bakgrund. Hon upplever att hon fått bra stöd från chefer och kollegor.

Varje vecka åker hon i väg från jobbet för att få sin behandling. Det tar två timmar ungefär, och sedan åker hon direkt tillbaka för att fortsätta städa. 

– Jag upplever inte att folk dömer mig på Samhall. Alla har ju sitt bagage. Och de som dömer får göra det ifred. Jag har redan varit med om det värsta, så jag är inte rädd för något längre. 

Genom jobbet på Samhall har Fahima nått ett av sina mål, att få en fast anställning. Nästa mål är att skaffa körkort.  

– Andra kanske drömmer om fina resor. Men jag drömmer bara om ett vanligt Svensson-liv, om trygghet. 

Kan du känna en sorg över de förlorade åren? 

– Nej, jag vill inte tänka så. Jag har mycket att vara tacksam över. Jag har överlevt och vaknat upp ur missbruket, så att jag får uppleva mina barns barndom. Jag kan ju inte ändra det som har varit. Men jag kan ändra framtiden. 

Den här intervjun publicerades först i tidningen Fastighetsfolket som tillsammans med Arbetet och fem andra titlar ingår i LO Mediehus.