Alla har 24 timmar på sitt dygn – men beroende på arbetssituation räcker de olika långt.  

Pressen att lämna senare, hämta tidigare, kunna skjutsa till fritidsaktiviteter och ta ledigt alla lov. Pendling, hålla ordning på hemmet och upprätthålla relationer med släkt och vänner. Kalas och, inte minst, återhämtning. 

Det kortaste strået drar servicepersonalen, vårdpersonalen, omsorgspersonalen och alla andra som arbetar i branscher där hemarbete inte är ett alternativ. 

Risk för kvinnor

Råkar du dessutom vara kvinna så är risken att risken för att dras med den större delen av det obetalda hemarbetet. Ytterligare arbete och ännu större risker för stress, sjukdomar och psykisk ohälsa. Ett utbrett samhällsproblem, oavsett klass. 

Hur löser vi det här då?  

Lösningarna som presenteras från högerhåll är privat barnpassning för karriärskvinnorna och hemmafruideal för resten. Kritiska röster menar att man själv får kosta på sig deltidsarbete om man vill softa. En lyx förunnad den som tjänar bra eller lever i en tvåsamhet med någon som gör det.

Icke-politik för de som hoppas på jämbördiga förutsättningar oavsett kön, med andra ord. Och argumentet om att ”välja något annat” hade hållit i en värd där man kan avvara undersköterskor, barnskötare och andra samhällsbärande yrken. Men så är ju inte fallet.

Men det finns en annan, beprövad väg. Svenska folket har alltid tagit ut ekonomisk tillväxt i både höjd materiell standard och mer fritid. Vi har fått fler semesterdagar, längre föräldraledighet och en successiv minskning av arbetsveckan. Inte för att det är soft utan för att det behöves – och faktiskt var rimligt.

Orättvis vinstfördelning

I fackförbundet Kommunals nya rapport ”Tid för förändring” konstateras att det nu finns både stöd i opinionen och tillräckliga belägg för att ta nästa steg, att sänka arbetstiden igen. Det var 50 år sedan sist och sedan dess har mycket hänt. 

Produktivitetsökningar kommer inte anställda till dels. Tvärtom pressas arbetsvillkoren och anställda, trots att Sveriges 40 timmar i veckan ligger högt jämfört med andra EU-länder. 

Genom kollektivavtal har vissa branscher fått ner sitt arbetstidsmått. I andra är istället deltidsarbete utbrett. Ibland för att heltid är för slitigt eller för att vardagen inte går ihop, ofta för att det inte erbjuds mer än så. 

Sliter sönder familjer

Lönen blir mindre, möjligheterna likaså. Pensionerna ska vi inte ens tala om. 

I rapporten fastslås att ett kortare arbetstidsmått inte nödvändigtvis innebär att det behövs massa nyanställningar. Schemaläggningen blir enklare och allt pekar även på att sjukfrånvaron minskar. Inom välfärdssektorn slår en förkortning av arbetstiden alltså två flugor i en smäll. 

Med en generell arbetstidsförkortning kan vi äntligen få till en förändring i både hur vi ser på arbete – och på jämställhet. I stället för att ifrågasätta arbete och män i sin helhet (båda kommer finnas kvar även framöver) kan vi nu ha en diskussion om hur. 

Och många verkar faktiskt verkar överens. Dagens modell fungerar inte och sliter sönder både kroppar, relationer och familjer. Och kvinnor. 

Enar arbetare och tjänstemän

Betyder detta att arbetstidsförkortning enbart gynnar kvinnor? Givetvis inte. Trots att det kan vara bekvämt att stapla upp män och kvinnor så är det när vi tittar på klass de största skillnaderna finns.

Att förlägga arbetet när man själv kan och vill på dygnet, längre semester, flex, jobba hemifrån när man är krasslig och mer ledighet. Redan nu saknas kompetens i många av de yrken där distansarbete inte är möjligt.

Men trots dessa skillnader i flexibilitet och ledighet efterfrågas förkortad arbetstid även av det så kallade mellanskiktet. För om det är något som är svårt att få ihop oavsett så är det just tiden och vardagen.

I dag är det upp till var och en att laga efter läge. Och läget ser ut så att det är ohållbart att vara arbetare i allmänhet och arbetarkvinna i synnerhet. 

Kliva ur hamsterhjulet

Men förhoppningarna om att få ner arbetstiden enar också stora delar av Sverige. Både de som efterfrågat ”nästa stora reform” och dem som suckandes landar i soffan helt slut efter ytterligare en vecka i livspusslet. 

Ett bättre liv för fler gynnar den större majoriteten av samhället. Motståndet, samma systemkollapshöger som hittills inte fått rätt en endaste gång, får det svettigt att försvara ett arbetsliv där vissa går under och andra inte kan leva på sin lön. 

Majoriteten verkar nämligen redo att kliva ur hamsterhjulet – och Kommunals rapport ger dem vatten på sin kvarn.