Det har varit en minst sagt omtumlande vecka för Hotell och restaurangfackets vice ordförande Pim van Dorpel. På bara några dagar gick han från att vara toppkandidaten, mannen som skulle ta över och leda LO, till att bli sjukskriven, tvingas krishantera och bli epicentret för ryktesspridning.

– Jag ska väl helt ärligt säga att jag har mått bättre i mitt liv, säger Pim van Dorpel när han ringer upp Arbetet dagen efter att LO:s 30:e kongress avslutats.

Skinnskallekultur i Nyköping

Nu vill han själv berätta om bakgrunden till avhoppet och om de kaosartade dagarna han just upplevt.

–  Det här är vad som hände. I förra veckan fick valberedningen och LO påringningar om mitt förflutna och om min högstadietid. Det påstods att jag varit nynazist under min skolgång. Jag fick frågan om detta stämde.

Han berättar att han som 14-åring sökte sig till skinnskallekulturen i Nyköping som vid den tiden var stark. Inte minst tack vare bandet Ultima Thule som har sina rötter i staden.

Minns inget medlemskap

Enligt hans dåvarande tankesätt handlade det om att få skydd och sammanhang, säger Pim van Dorpel.

– Som jag minns det var jag en svag och utsatt person. När jag började sjuan så sökte jag mig till den här miljön och blev då uppfångad av en rad personer som tog mig under sina vingar.

Han hävdar själv att han inte minns om han var medlem i någon organisation. Troligtvis var det så, säger han. Men han kan inte svara helt säkert. Han vet inte heller vilken rörelse han i så fall skulle varit en del av.

Fullproppad med hat och gift

Någon organiserad nazist tycker han dock inte att man kunde kalla honom.

– Vid tillfället kallade jag mig för patriot eller Sverigevän. Jag var 14 år. Ett barn. Jag kunde inte ens organisera städningen av mitt rum, säger han och fortsätter:

–  Samtidigt vill jag varken försköna eller få det här att låta värre än vad det var. Jag var med på fester där det spelades vitmakt-musik. Jag blev fullproppad med gift och hat. Jag vet också att jag var på en Ultima Thule-konsert i Nyköping.

”Bekände mig inte till nazismen”

Under helgen har Pim van Dorpel blickat bakåt och försökt lägga pussel. Han har ringt till gamla lärare och frågat om deras syn på honom. Han har också ställt frågor till sina föräldrar.

– Jag bekände mig inte till nazismen på det sättet. Det var inget ord jag kunde använda hemma eftersom min pappa är född i Nederländerna under kriget. Min farfar var hamnarbetare och tvingades sitta i ett tyskt arbetsläger under några år.

– Men jag gjorde säkert vad som helst för att passa in. Jag har kanske heilat på fester, på fritidsgårdar. Det kan säkert finnas bilder och filmer. Men jag vet inte, säger Pim van Dorpel.

Varför väljer du att berätta om det här nu?

– Därför att jag måste stå för det. Det är viktigt för mig, för mina barn och för min familj. Alla förstår ju att det är något fuffens. Det finns en djup skam och skuld här som jag uppenbart inte bearbetat på ett bra sätt.

Vägen ur vitmakt-miljön påbörjades i slutet av högstadiet. Av särskild vikt var en präst som öppnade dörren mot andra tankesätt, berättar Pim van Dorpel.

– Han kom till skolan i 9:an och tog med mig och ett gäng killar på glid på en konfirmationsresa till Alsike kloster. Nunnorna där gömde flyktingar. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

Och efter det har du inte varit en del av den här kulturen?

– Nej, tack vare det tog jag mig ur det. Det har aldrig kommit upp efter det.

Fokuserade på alkoholismen

Att hans koppling till skinnskallekulturen inte diskuterades under processen inför nomineringen inser han nu var ett stort misstag. Han kallar det själv för naivt.

En förklaring är att hans fokus låg mycket på den rattfylla som han tidigare berättat för Arbetet om, säger Pim van Dorpel.

– Mina tankar kretsade främst kring rattfyllan och alkoholismen. Det andra var så undantryckt i mig att det inte ens fanns på kartan att ta upp.

Blev du borttvingad eller var det ditt val att hoppa av?

– Det är väl en kombination kan man säga. Men jag sa snabbt att det här gör det omöjligt för mig att utföra uppdraget. Särskilt när jag själv inte riktigt har en klar bild över de här åren.

Hur tänker du kring skadan det orsakat LO?

– Det är en stor sorg i mig. Min största och jobbigaste känsla är att jag skulle vara någon typ av svikare. Jag älskar den här rörelsen.

Är du besviken på valberedningens agerande?

– Jag har ingen uppfattning om det. Jag är glad att LO har en ny stark ledning. Jag är också glad att detta inte överskuggade hela kongressen. Jag kan inte säga så mycket mer om det.

Vill fortsätta i Hotell och restaurangfacket

På frågan om Pim van Dorpel vill fortsätta som vice ordförande i HRF är svaret tydligt. Finns det bara förtroende kvar så vill han mer än gärna det.

– Det är såklart en tilltufsad organisation nu. Jag vill gärna ta ansvar och vara med och läka HRF så gott det bara går, säger han och avslutar:

– Jag tror också från djupet av mitt hjärta att vår rörelse och de utbildningar vi har kan rätta ut de allra skevaste värderingar. Om min historia kan hjälpa en enda person som befinner sig i högerextrema kretsar så är jag glad för det.

Lyssna på podden Arbetet Krim