”När Roger Akelius ingjuter hopp vet man att skolsystemet är trasigt”
”Kanske kan vi nu äntligen byta lampan i projektorn i sal 43”, hann gymnasieläraren Alexander Törnqvist fantisera om innan friskoleaffären gick i stöpet.
När Roger Akelius tillkännagav sitt nya ägarskap i Academedia-koncernen, väcktes en känsla som inte varit vanlig bland lärare på länge: en svag optimism och en ödmjuk förhoppning om att kanske, kanske, saker skulle kunna bli bättre.
Jag själv, en gymnasielärare i Linköping på en av koncernens skolor, kunde inte låta bli att leka med tanken att till och med i den kalla verkligheten av marknadsekonomi kunde välgörenhet och god vilja få sitt utrymme.
En filantrop rår inte på aktieägarna
Men min naiva tilltro till att storkapitalets värld också kunde rymma välvilja fick sig en smärtsam skärva. Mellbygård, som stoltserar sig som största innehavare, backade sig ur köpet efter påtryckningar av övriga aktieägare.
Att en filantrop hade klivit in på scenen med löftet att slå ner på vinstjaktens gissel och att avstå från de sedvanliga aktieutdelningarna inom Academedia. I stället för att jaga vinst genom att utnyttja skolor som ekonomiska byggnadsstenar, skulle hans plan vara att låta pengarna rinna ut i det befintliga utbildningssystemet.
Vi skulle stå där som deltagare i något slags postkodslotteri med elever, vårdnadshavare och personal, med guldregn i sikte. Jag såg för mitt inre öga mig stå där med mössan i handen på scenen och utbringa: ”Tack, Roger, kanske kan vi nu äntligen byta lampan i projektorn i sal 43.”
Friskolemaskineriet måste demokratiseras
Men dessa små, ödmjuka förhoppningar om en förbättring, dessa små gnistor av framsteg, slocknade snabbare än man kunde ropa ”företagsstrategi” eller “new public management” ner i en avgrund.
Den rousseauanska andan Akelius frambringade fick böja sig för den obönhörliga marknads-rationalitetens järnbur. Antagligen var Roger Akelius dömd att misslyckas med sin strategi och romantiska vurmanden. Inte ens en ”Rousseau” med mångmiljardbelopp kan stoppa denna maskin.
Det är hög tid att verkligt demokratisera skolan. Skolan kan inte räddas av enskilda riskkapitalisters plötsliga idéer eller romantiska förhållningssätt till pedagogiken. Det är nu tydligt att vi har tillåtit denna gradvisa urholkning endast tjänat en marknadsmässig logik, och inte främjat en logik som sätter kunskapen och elevernas bästa i fokus.
