2023 var ett riktigt skitår. Så förklarar LO:s avgående ordförande Susanna Gideonsson varför hon lämnar posten på kongressen i maj.

– Det är helt enkelt dags för mig att satsa på nära och kära, skaffa mig ett vanligt liv på hemmaplan. Det känns också rättvist mot LO som nu kan välja en ledning som kan ge allt det som krävs, säger hon till Dagens Nyheter.

Det handlar om privata sorger och bedrövelser. Samtidigt måste man säga att det inte är svensk offentlighets mest tacksamma uppdrag hon lämnar.

Det blir tydligt när man läser vad tidigare ordföranden har skrivit i böcker och artiklar. Kring Landsorganisationen finns myter, förhoppningar, önskemål och besvikelser.

Borgerliga politiker och opinionsbildare behandlar LO som om organisationen är ett politiskt parti. Sossarna gruffar om bristande lojalitet. LO-fackens medlemmar är missnöjda med svaga löneökningar.

Allt detta kan projiceras på ordföranden.

Ett annat Sverige, ett annat LO

I och kring LO-borgen vid Norra Bantorget går det ibland att stöta på en besvikelse över att LO:s makt inte är lika stor som förr. Och det är sant. Det LO Susanna Gideonsson leder är något annat än det LO som Gunnar Nilsson eller Stig Malm ledde.

Det är ett annat Sverige också.

Ändå intar LO en unik position genom att vara arbetarklassens enda samlade röst. LO är fortfarande något helt annat än den politiska vänsterns partier och de enskilda fackförbunden.

Men vad ska LO göra med sitt annorlundaskap?

Den frågan spökar alltid när en ny ledning ska väljas och givetvis också när Susanna Gideonsson valdes 2020, mitt under coronapandemin, vid en LO-kongress som hölls digitalt och på distans. Stefan Löfven var statsminister och januariavtalet var det som styrde politiken.

Till skillnad från sin företrädare Karl-Petter Thorwaldsson kom Gideonsson direkt från ett LO-förbund. Mellan 2014 och 2020 ledde hon Handels. Det var första gången någonsin en LO-ordförande hämtades därifrån, ett förbund där vardagen för många handlar om otrygghet och deltider. Gideonsson hade markkontakt, bodde i Västerbotten och tillhörde inget stockholmsetablissemang. Ett tecken i tiden, sa man då.

Men mycket kom att handla om de interna konflikterna mellan medlemsförbunden i synen på det nya huvudavtalet, EU:s önskan om att genomföra minimilöner genom direktiv och hur LO skulle förhålla sig till en socialdemokrati som gick hand i hand med liberaler och centerpartister.

Men under Gideonsson höll LO ihop. Att det blev en samordning i avtalsrörelsen 2023 med krav på extra lönelyft för dem med lägst löner är, trots allt, en fjäder i hatten för den nu avgående ledningen. Särskilt som att det skedde mot bakgrund av en inflation som utraderat tio års reallöneökningar.

Chefen kan heta Elon Musk

När nu alla platser i LO-ledningen blir lediga kommer ett läggpussel ta vid som på ett plan handlar om saker som ålder, kön och förbundstillhörighet. På ett annat plan handlar det om att blanda företrädare som är avtalsnära med företrädare som står politiken närmare.

Det avgör på sätt och vis vad LO kommer vara under de kommande fyra åren.

Hur ska man hålla ihop? Hur ska man förvalta och vårda de avtal som den nuvarande ledningen undertecknat? Hur ska man hantera de interna kraven på relativlöneförändringar?

Hur ska man navigera på en arbetsmarknad där fackliga företrädare sträcker ut handen för att göra överenskommelser men där det inte är alldeles säkert att det sitter någon på andra sidan bordet? Chefen kan ju heta Elon Musk.

Och ödesfrågan: hur ska man organisera fler medlemmar – inte minst bland de med osäkra och tillfälliga anställningar?

De som känner sig manade att leda LO efter kongressen i maj bör redan nu börja fundera.