Första tanken efter Stockholm bloodbath är ”mina skattepengar”
Lotta Ilona Häyrynen ser Mikael Håfströms omtalade film Stockholm bloodbath.
RECENSION. Början av 2010-talet var en oskyldigare tid. Game of Thrones hade inte sänt sin katastrofala sista säsong än och det gick fortfarande att säga “svenskt kulturarv” tre gånger utan att Richard Jomshof dök upp ur ett svavelosande rökmoln i farstun.
Själv jobbade jag då som guide på Kungliga slotten. Mitt antisossigaste partytrick är att kunna rabbla hela kungalängden på fyllan (ja, inklusive Sigismund). Tre glas till och jag kan antagligen fortfarande dra drottninglängden också.
Där och då, bland källarvalven som blivit kvar efter det nedbrunna slottet Tre kronor, var hela slottets visningsavdelning överens om att var det något man borde göra tv eller film av så var det Stockholms blodbad.
Kristian Tyrann, Sturarna och Gustav Vasa origin story – där snackade vi ett svenskt George RR Martin-epos.
Tänker på ”mina skattepengar”
Här står vi nu, i en mindre oskyldig tid, och Mikael Håfströms (Ondskan, Quick) Stockholm Bloodbath har haft premiär.
Den första första tanken som slår mig efter visningen är “mina skattepengar”.
En blasfemisk inställning till kulturen, jag vet, men med tanke på vad filmen bitvis försökt och vilken budget (150 miljoner) den haft är slutresultatet skralt, atonalt och kaosartat.
Det är som att manusförfattarna Erlend Loes och Nora Landsrøds ägnat skrivprocessen åt två varsina filmer. Samtidigt tycks Håfström varit för konflikträdd för att göra annat än att kompromissa ihop precis allt snarare än att rödpenna bort sådant som rödpennas bort bör.
Actionkomedi kallas filmen. Snarare action och komedi och drama, och trots den uppenbara inspirationen blir Stockholm Bloodbath mindre Kill Bill och mer första Suicide Squad och historisk tonårsparodi byggd på knull- och bajshumor.
I Aftonbladet jämför Emma Gray Munthe filmen med 90-talsklassikern Robin Hood: Prince of Thieves. Låt mig istället föreslå en annan 90-talsklassiker: Robin Hood: karlar i trikåer.
Den kvinnliga protagonisten Anne Eriksson (Sophie Cookson) skriker lungorna ur sig värdigt ett episkt stordrama när hennes enda överlevande vän och syster Freja (Alba August) tillfångatas av danskarna.
I nästa scen sitter samma Anne på dass i slottet Tre Kronor och bokstavligen skiter medan Kristina Gyllenstierna frågar ut henne om sin man Sten Stures död.
Blod sprutar, familjer dör, vinterkarg sorg skildras samtidigt som varannan scen håller sig till komediformatet ondskefulla skratt i kör som pågår för länge.
Beecham blir förvirrad Gyllenstierna
Emily Beecham får spela en förvirrad Gyllenstierna som ena stunden ska vara mer intresserad av musik än politik och i andra vara en etablerat kapabel maktkvinna av rang (“I sääängeeen??” frågar Kristian Tyrann inför det påståendet och gör ligga-tecknet med fingrarna. Plats för skratt).
Några scener senare grävs liken efter hennes son och man upp och bränns upp inför Kristinas ögon.
Plats för emotionellt förvirrad publik.
Sa jag att riksföreståndarens maka Kristina Gyllenstierna precis genomlevt ett missfall i samma stund hon fått veta att hennes man, barnets far, dött i strid?
Det är efter den scenen hon står utanför dass och förklarar att Annes förstoppning beror på dåligt tillagat hästkött. Sedan har de “tjejkväll” där skämtet är att det gör ont att noppa hår.
Billig liberal kritik
Stockholm Bloodbath har kritiserats för sin liberala inställning till historia, men en sådan kritik är billig och faller platt inför filmens faktiska problem.
Självklart kan man göra historisk storfilm med anakronismer, påhittade karaktärer och kläder som faktisktegentligeninteallsfannspå1500-talethallå, men det förutsätter att alla nya grepp tjänar berättelsen man försöker förmedla.
Kostymdesignern Judit Sinkovics har till exempel uppenbart försökt leka med stil och design för att skapa något mer än basala renässansgarderober.
Som nykrönt kung bär Kristian Tyrann en genomskinlig knytblus och vad som ser ut som en korsett. Produktionen lyckas därmed nästan understryka karaktärens liderlighet.
150 miljoner räckte inte
Kristina Gyllenstierna har på sig en begravningsensemble med en hög beslöjad hatt som för tankarna till både Dune och historiemåleri.
Den hade kunnat fungera för komisk effekt men också minst lika bra som ett allvarligare cineastiskt statement om stil och ton. Men Sinkovics liksom skådespelarnas talanger görs ogjorda av resten av produktioner.
150 miljoner räckte inte till genomgående designval och eftersom tonen är all over Stortorget blir ingen insats trovärdig för vare sig komedi, drama eller action.
Anne och Freja är för filmen skapade protagonister. De utgör basen för ett hämndnarrativ som pågår mitt i blodbadets storpolitik. Här hade man också kunnat välja att lämna storpolitiken i bakgrunden och i stället fördjupa Anne och Frejas hijinks med danska underhuggare.
Men icke.
Problem att välja vilken film man ville göra
Om producenterna hellre gjort storfilm om storpolitik med kvinnligt patos (det sägs ju att Filminstitutet gärna fördelar mina skattepengar efter jämställdhetsmått) är händelserna specifikt kring Stockholms blodbad de sista man behöver hitta på starka kvinnor till.
Kristina Gyllenstierna står ju där, en av få kvinnor i svensk historia som över huvud taget fått en staty, och just hennes står på Stockholms slotts yttre borggård av en anledning. Men icke det heller.
Så nej. Stockholm bloodbaths problem är inte historisk korrekthet, engelska svordomar eller ens kiss- och bajshumorn.
Problemet är att ingen klarade av att välja vilken typ av film man ville göra. Stockholm Bloodbath hade behövt en rödpenna lika sprutande som huvudena som rullade över Stortorget i november 1520.