Fem arbetare dog förra veckan när en bygghiss rasade och föll från tjugo meters höjd i Ursvik.

Dödsolyckan i sundbybergstadsdelen är givetvis unik i sitt slag – det är den värsta arbetsplatsolyckan sedan Estoniaförlisningen – men den skedde i en miljö vi blivit allt för bekanta med.

Här, i bedrövelsen, har vi det så kallade skuggsamhället. Här tros två döda helt sakna anställningskontrakt. Här är chefen för en av firmorna dömd för brott mot utlänningslagen. Här har ID06-kort förfalskats så att papperslösa kan arbeta.

Skuggsamhället, det är långa kedjor av entreprenörer och underentreprenörer.
Det är otydligt ansvar.
Skuggsamhället, det är en byggbransch där svartjobb och skattefusk finns överallt.

Det är rädsla, utpressning och utnyttjande.

Det är kriminalitet.

Det är död.

Mord är billiga

I Aftonbladet har Jonna Sima intervjuat författaren Liza Alexandrova-Zorina som skildrat tillvaron för många av de arbetare – inte sällan med rötterna i det som förr var Sovjetunionen – som bygger Sverige.

– Jag talade med en person som arbetar på bygget där olyckan skett. Jag frågade om han kunde berätta om sin arbetsgivare. Men han vågade inte. ”Jag vill leva. Det är inte så dyrt att beställa mord här i Sverige”, sa han.

Mord är billiga. Byggkontrakt är dyra.

Det är inte svårt att peka på de politiska beslut som ledde oss hit: EU:s utvidgning österut, uppluckrade regler kring arbetskraftinvandringen, uppehållstillstånd som knyts till arbetstillstånd…

Den förra borgerliga regeringen lät Skatteverket utfärda samordningsnummer till arbetstagare utanför EU utan att kontrollera om de hade arbets- eller uppehållstillstånd. Samma regering slopade revisionsplikten för småbolag, gjorde det enklare att skaffa f-skattsedel och luckrade upp regler kring bokföringen.

Bara 290 arbetsmiljöinspektörer kvar

Man skar kraftigt ned på Arbetsmiljöverket och man lade ner Arbetslivsinstitutet.

Det där är viktigt när regeringen nu kräver att Arbetsmiljöverket ska utföra fler oanmälda inspektioner på arbetsplatser. För samtidigt fortsätter man att spara på arbetsmiljön. Under hösten fick till exempel verket avbryta en planerad rekrytering av 25 inspektörer.

I dag finns det bara runt 290 arbetsmiljöinspektörer i ett land där över fem miljoner arbetar.

Det är en känd anklagelseakt och lösningsförslagen är inte heller okända.

Det handlar om att arbetsgivaren gör de riskbedömningar de faktiskt är skyldiga att göra. Om att stat och kommuner inte bara kan jaga lägsta pris när de ska bygga något.

Om att polisen, Arbetsmiljöverket, Skatteverket och Migrationsverket måste samordna sitt arbete bättre och dela uppgifter med varandra. Om att byggföretag måste ta ansvar för vilka som finns på byggena. Om att förlänga preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott och på allvar straffa arbetsgivare som utnyttjar illegal arbetskraft.

Men staten kan inte göra allt.

Facken viktigare än staten

Efter den tragiska olyckan i Ursvik arrangerade fackligt aktiva en minnesstund vid olycksplatsen. På plats var Socialdemokraternas Magdalena Andersson och LO:s Susanna Gideonsson. Det är två representanter för arbetarrörelsen som gärna pratar om de regionala skyddsombuden.

Med all rätt. De regionala skyddsombuden genomför cirka 55 000 årliga besök på svenska arbetsplatser. Dessa skyddsombud med fackligt stöd är så mycket viktigare för arbetsmiljön än statens inspektörer. Ändå motarbetas de av högern.

De borgerliga partierna och SD har dessutom stoppat förslag som skulle ge de regionala skyddsombuden tillträde till arbetsplatser där egna fackmedlemmar saknas.

Fler måste våga säga ifrån

Högern lär inte ändra sig på den punkten.

Frågan om att motverka de oseriösa aktörerna är ytterst en fråga om att bekämpa osund konkurrens som undergräver kollektivavtalen. För att de ska fungera måste arbetarrörelsen få fler kontaktytor med en del av arbetsmarknaden där varken fackmedlemmar eller kollektivavtal finns.

En viktig förutsättning för att de regionala skyddsombuden kan och vågar ställa krav på arbetsplatser är att de backas upp av en större organisation. Och det är den organisationen – facket – som måste växa nu.

Men då måste arbetarrörelsen bli bättre på att organisera skuggsamhället. Grundfrågan är ju att ingen ska behöva jobba på sämre villkor än de som har kollektivavtal.

Och då är det i organiseringen man måste börja.