Joachim kan tacka kollegan och en app för att han lever

Trots att det är en ledig onsdag skickar polisen Rebecca Augustin ut ett jobbmejl. Svaret från den lika lediga kollegan och kompisen Joachim Björk kommer snabbt. ”Du är en riktig PÖP”, skojar Jocke som han kallas. En Polisiärt Överintresserad Person. Han vet att Rebecca ofta blir sen till deras löpträningar för att hon fastnar i arbete. 

Bränd skog efter skogsbranden 2014, stenigt, mycket upp och ner. De två arbetskamraterna har valt ut naturområdet Skräddartorp, tre mil söder om Fagersta, som övningsterräng inför höstens fjällmaraton.

De springer första rundan på fem kilometer. Med är Rebeccas hund Vilda, en östsibirisk lajka, och Jockes Zally, en irländsk setter. Hjärtat slår hårt på dem alla när de rusar fram. 

Men väl tillbaka vid bilarna får Jocke plötsligt svårt att andas. Något känns fel. Han lägger toppen av fingret på handleden. Pulsen är borta. En sista sak hinner han tänka: han måste lägga sig på rygg så det blir lätt för Rebecca. 

Larmet går

Har det hänt något stort i det lilla samhället Virsbo vet snart alla om det. Något sådant är precis på väg att ske den här majdagen.

Men nu sitter Tomas Eriksson och Andreas Qvick i lunchmatsalen på SSAB och käkar. Här på industrin jobbar de med att göra expanderbara bergbultar.

En vanlig dag alltså. 

Tills nu. Plötsligt. Ljudet av en siren. Precis nära dem. Är det Andreas personsökare? Tomas Eriksson som tidigare varit deltidsbrandman vet nämligen att Andreas Qvick har det uppdraget nu. Nej, det är inte sökaren som ringer.

Då förstår Tomas Eriksson. Ljudet kommer från hans egen mobil. Wi-i-wi-i-wi-i. Det är larmet från appen sms-livräddarna, som gått ut efter att Rebecca Augustin ringt 112 uppe vid Skräddartorp. Fram med telefonen fort. På en karta pekas platsen ut. Bara 600 meter fågelvägen från där de är. Kan han åka? Han trycker ”ja”. 

Fan, Tomas cyklar ju till jobbet. Så nära är det. 

– Kan vi ta din bil? frågar han Andreas innan de rusar iväg. 

På vägen ut plockar de ner den röda väskan med hjärtstartaren som hänger på väggen vid omklädningsrummen.

Efter några minuter är de framme. De ser en kvinna som pumpar med händerna mot en mans bröst. De skyndar fram med den röda väskan.  

”Är han med?”

Det knastrar när revbenen bryts, det gäller att ta i ordentligt men inte djupare än sex centimeter. Rebecca trycker med händerna mitt på bröstkorgen. 30 kompressioner. Sedan två inblås på en sekund vardera. Sedan 30 kompressioner igen. Takt: minst 100-120 per minut.

Andreas Qvick öppnar den lilla röda väskan. Joachim Björk har inte så mycket hår på bröstet, så de behöver inte använda rakkittet. Han fäster de två ”lapparna” på Jockes bröst. Trycker på knappen.

Efter två sådana ”deffar” säger rösten från maskinen ifrån. Det behövs ingen tredje gång. 

Jockes hjärta slår.

Tack vare Rebecca Augustins hjärt- och lungräddning har han kvar hjärtflimret som krävs för att kunna få hjälp av hjärtstartaren när Tomas Eriksson och Andreas Qvick dyker upp. Så när ambulansen kommer 20 minuter senare är det viktiga jobbet gjort.

Det är här någonstans som Rebecca hoppar in i ambulansen och efter en stund frågar vårdpersonalen den otäcka frågan: 

– Är han med? 

Killen i ambulansen skiner upp i ett leende: 

– Han är med! 

Då bryter Rebecca ihop. 

“Många grät”

Sju månader senare, några veckor före jul, har Rebecca och Jocke slagit sig ner på ett fik i Fagersta för att berätta hela historien för Arbetet. De sitter som vanligt med ryggen mot väggen för att ha uppsikt över lokalen – ”en arbetsskada”. 

De har gått i ”parterapi”, som de skämtsamt kallar det, på Avonova, och häromveckan var de och lyssnade igenom de tjugo dramatiska minuterna på larmcentralen. 

– Polisbilen är också lite av en rullande biktstol. Så visst har vi pratat om det mycket. 50 procent av jobbet är jobb, men 50 procent är kamratskap, säger Joachim Björk.

Han skämtar om hur kollegorna smugglade in skräpmat på hjärt-IVA. Om hur det fortfarande gör ont efter att Rebecca ”backat över honom med bilen”. Sådant hjälper. Det, och att bara ge sig ut i skogen helt själv och springa. 

Rebecca har större behov av att tänka på det. Redan några dagar efter händelsen höll de två, som också är gruppchefer, ett möte med kollegorna. Joachim Björk var med från sjukhussängen. 

– Jocke känner varenda kotte i Sala och Fagersta, så det var som om all polisverksamhet stannade upp lite när det hände. Det var starkt när många satt och grät av glädje för att allt gick bra, säger Rebecca Augustin.

”Gå HLR-kurser”

Nyligen tilldelades Rebecca Augustin, Tomas Eriksson och Andreas Qvick priset Årets hjärt- och lungräddare för att ha samarbetat så bra och på så vis räddat Joachim Björks liv.

Alla slår ifrån sig minsta antydan till att de utfört ett hjältedåd. Tomas och Andreas försöker i stället föra fram vikten av regelbundna HLR-utbildningar och inköp av hjärtstartare till arbetsplatser. Och att det är bättre att göra något än att inte våga. På frågan vad de gjorde precis efter händelsen svarar de: 

– Vi åkte tillbaka till jobbet, säger Tomas.  

– Det var väl inget mer med det. De på jobbet kom fram och frågade hur det hade gått, säger Andreas. 

Lite andra ord blir det om prisutdelningen de var på nyligen där alla fyra möttes: 

– Man blir ju rörd, det går inte att komma ifrån, säger Tomas. 

– Det blev jag med. Och så blev jag glad att se honom, sist vi sågs pratade han inte så mycket, säger Andreas om Jocke och ler.

En till jul

Rebecca Augustin uppmanar alla anställda som läser det här att skriva upp sina anhörigas kontaktuppgifter på en lista. Det hade Joachim Björk inte gjort. Via hans bonusson som också är polis fick hon till slut tag på Jockes fru Birgitta, som undrade varför ingen hört av sig tidigare.

Nu vill Birgitta helst sätta gps på Jocke när han springer. Men livet måste fortsätta, anser han. 

– Du hör ju? Med tanke på hans attityd – att det bara är att köra på – måste ju någon ta lite ansvar, kommenterar Rebecca.

När de i augusti körde Vasastafetten fick han under sin sträcka flera samtal från Rebecca i lurarna. Vad är pulsen nu? Och nu? Och nu?

– Folk som jag sprang om måste ju ha tyckt att jag var dum i huvudet, skrattar Jocke.

Julen närmar sig. Och Jocke får vara med även i år, det måste väl kännas helt otroligt? ”Nu kommer en kioskvältare”, säger han ironiskt. 

– Det är inget ljus i någon tunnel, så klart jag är tacksam men det är inte ”nu är jag frälst”.

Hur ska du fira i år? 

–  Vi ska jobba på julafton. Det har jag gjort kanske 15 av mina 20 år som polis. Det är mitt sätt att gå vidare.