David Eklind Kloo: När ska arbetares slavtillvaro tas på samma allvar som elpriser?

ESSÄ. Det är egentligen inget nytt. Överflödet i kapitalismens centrum har hela tiden möjliggjorts av rå exploatering i periferierna. 

Men det blir så mycket mer synligt när periferin flyttar in i centrum. Etablerar sig som en ny parallell verklighet inuti den gamla, den vi känner som vår.

En av fördelarna med att ha en armé grundad på allmän värnplikt är att det höjer ribban för att gå ut i krig. När även de som fattar besluten riskerar att deras barn ska sändas till fronten blir de lite mindre trigger happy. 

Den svenska arbetsmarknaden kan på intet vis liknas vid en värnpliktsarmé.

De sämsta jobben – där man är helt i händerna på sin arbetsgivare, kanske inte ens formellt anställd – utförs av en avgränsad grupp människor med mycket svag ställning på arbetsmarknaden. Till övervägande del med utländsk bakgrund. 

Arbetsmarknadens kanonmat.

Vi är många som, direkt eller indirekt, njuter frukterna av deras arbete. Men desto färre som känner någon av dem.

makt korrumperar, men frihet då?

Emil Boss skriver om arbetslivet

Diktverket Kompression av Emil Boss kretsar kring arbetslivet i det som kallats skuggsamhället. Fragment ur samtal med 40 arbetare varvas med en dikt som löper genom boken, en eller två rader per sida. 

Som en Marit Kaplas Osebol om arbetsmarknadens periferi. En Sara Lidmans Gruva om 2020-talet.

Restaurangen sa till kunderna att 
det var hemkörning, men det var 
jag som åkte buss och sprang med 
maten. Vid arbetsdagens slut samlade 
chefen personalen. Jag fick göra en 
armhävning för varje misstag som jag 
hade gjort under dagen. De filmade 
det och la upp det i personalchatten 
som ett avskräckande exempel. När 
lönen kom gick vi till bankomaten. Vi 
betalade tillbaka en tredjedel, det var 
priset för arbetstillståndet.

Byggnadsarbetare, städare, lantarbetare, kockar, restaurangbiträden.

Människor som bygger husen vi vistas i, håller dem rena, ser till att det finns ekologisk svenskodlad gurka i affären, lagar vår mat och servrar den.

Dispatcher på Foodora

I en lägenhet i Södertälje sitter Dennis i sin gejmingstol. Han är dispatcher på Foodora. Det är honom buden med de rosa väskorna hör av sig till när de fått punka på cykeln, behöver en rast eller inte vill ta en order till en adress alldeles för långt bort. 

Under pandemin förlorade kulturarbetaren Anders Teglund sina inkomster. Han tog jobb som cykelbud på Foodora och skrev sedan boken Cykelbudet. Nu sitter Teglund bredvid Dennis, som är huvudpersonen i nya boken Slavdrivaren.

Att ”driva slavarna”, just så definierar Dennis sitt arbete.

Teglund har alltså själv befunnit sig på andra sidan, och undrat om det överhuvudtaget är en riktig människa – eller en artificiell intelligens – han kommunicerar med. Nu får han se hur dispatchern på ett ögonblick väljer om han ska vara tillmötesgående eller låta budet lösa sina egna problem.

Jag vill rapportera en grej 
om pizzeria Bazeeta.
De är inte okej mot mig.
Sorry, det där får du lösa själv.
Det här är ingen klagomålscentral.

För det är just så den här delen av arbetsmarknaden är organiserad: budens problem är inte arbetsgivarens problem, utan just budens egna problem.

Dennis avfärdar ofta budens vädjanden, inte sällan i en sarkastisk ton. Han misstänker dem för att fuska, försöka smita undan sitt arbete. Om han tycker att någon sagt något osedvanligt dumt tar han en skärmdump och skickar i en chatt till några kollegor.

Teglund noterar hur han själv får en distans till buden när han sitter framför Dennis datorskärm. ”De enskilda människorna där ute transformeras mer och mer till siffror även för mig.”

Vedertaget att prata om usla villkor

Att jämföra ett jobb med slaveri är ett vedertaget sätt att säga att villkoren är usla. Teglund återvänder till just slaveriets historia för att spåra utvecklingen av dagens arbetsliv. 

Det var slavägare som började kartlägga vilken balans mellan arbete, näringsintag och vila som gav bäst avkastning. När Taylor började stycka upp arbetet i dess minsta beståndsdelar och mäta tidsåtgången bröt han inte ny mark, utan förde arvet vidare. 

Det finns inte ett skarpt historiskt brott mellan slavekonomierna och de kapitalistiska ekonomierna med fria lönearbetare. 

Särskilt intresserar sig Teglund för de slavar som befordrats och fått i uppgift att driva på sina forna gelikar. Föraktade av alla. Dömda vad de än gör. Slavplantagernas drivers, koncentrationslägrens kapos, koboltgruvornas négociants.

Dennis har själv varit bud. Han vet att de har sämre villkor än han, han anser att företaget betalar honom för att ta emot gnäll i stället för att ge buden vad de behöver. Men han menar att buden behöver bemötas med en hård attityd för att lyda order.

Vittnar om cancerogena kemikalier

Arbetarna i Emil Boss Kompression vittnar om cancerogena kemikalier som hanteras utan skyddsutrustning, utebliven lön, sexuella övergrepp, arbetspass på 30 timmar, dödshot.

När tillsätts en arbetslivets kriskommission? 

När tas de avhumaniserande villkoren i arbetsmarknadens periferi på samma allvar som gängbrottsligheten eller elpriserna? De som berövar människor värdighet såväl som framtidshopp.

Svaret är sannolikt aldrig. Så länge de slavliknande villkoren begränsas till periferin – rent av möjliggör en hög levnadsstandard till ett överkomligt pris i centrum – så kommer de förbli en av de övriga frågor som bordläggs till nästa möte.

Så länge beslutsfattarna inte kan föreställa sig sina egna barn cyklande med varm mat uppför en backe i snöglopp, sågande i en huvudströmkabel, sovande i ett förråd ovanpå en restaurang.

Sannolikheten är större att de invandrade arbetarna blir utmålade som ett hot mot vanligt hederligt folk.

Friheten korrumperar.