KOMMENTAR. Sedan jag började bli regelbundet publicerad på kultursidor har jag lovat mig själv två saker: Skriv aldrig litteraturkritik och aldrig om Biskops-Arnö. 

Jag har inte varit dummare än att jag förstått att båda löftena varit högst ihåliga.

Kultursidor älskar inget lika mycket som de älskar debatt om kritik och Författarskolan på Biskops-Arnö är för grundläggande för folks tro och farhågor om tillståndet i samtidslitteraturen eller whatever för att jag inte någon gång ska tvingas referera dit.

Så här är vi nu. Vid min integritets yttersta gräns. Det var Aftonbladet och Göteborgs-Posten som drog mig hit.

Jag anklagar er alla, varenda en, som deltagit i debatten om Aftonbladet Kulturs litteraturkritiska manifest för att ta er själva på större allvar än böckerna ni skriver om. 

Rasmus Landström, redaktören bakom själva manifestet: Genre är mindre relevant än angelägenhet. Du är redaktör på en kvällstidning, var är läsaren i dina 7500 tecken? 

Lyra Ekström Lindbäck, Expressens kritiker, och alla andra som reagerade på en text i sak lika harmlös som en studiecirkel på ABF som om Rasmus Landström bokstavligen stått utanför med en Ak 4: Gå ut och rör vid en gräsmatta. Andas. Älvsex är inte nyliberalism.

Skärp dig, Mikaela Blomqbist

Slutligen Mikaela Blomqvist, Göteborgs-Postens aspirant till Svenska Akademien, som skrev att litteraturkritik om romance, sci-fi och fantasy vore som att sportsidorna skrev om korpfotboll: Skärp dig. 

Blindheten för genrelitteraturen råkar jag ha direkt erfarenhet av. Det dummaste jag gjorde under min tid på Sveriges finaste författarskola var inte att ifrågasätta något woke eller skriva en text som möjligen kunde läsas som kolonial. 

Det dummaste jag gjorde var att försöka skriva en skräcknovell. 

Referenstäta texter var nära nog omöjliga under textsamtalen på skolan.

Förstå mig rätt: kunde jag inte leva med 23-åringar som inte tar en referens till HP Lovecraft kunde jag inte leva alls, men instängdheten i form- och språkexperimenten sträckte sig så långt att även begrepp från bibeln och dagspolitiken väckte frågetecken. 

“Vad är skärselden?” är inte en fråga man vill höra när man söker kvalificerade inspel på en dikt vars själva kärna är att leka med kristna metaforer. 

Biskops-Arnö gav mig sammanhang

Biskops-Arnö gav mig mitt första seriösa sammanhang att tillsammans med andra hänge mig åt skrivandet och språket.

Jag älskade det och varje människa där. Mitt enda frågetecken efteråt blev ovanstående, en inställning till litteraturen som Mikaela Blomqvist med bildlig Ak 4 nu skjuter ut i debatten. 

Hon skriver som om postmodernismen aldrig hänt och som att intertextualitet aldrig varit ett ämne i litteraturstudier och vad än värre är har hennes inställning, som verkar delas av många om än mindre aggressivt, också konsekvenser för litteraturen som skrivs och omskrivs. 

“Texter om sådan litteratur kommer att bli mindre intressanta, eftersom deras ämne är formmässigt enahanda, utan finess, följer en på förhand given mall” skriver Blomkvist och så skriver bara en människa som upphöjt kunskapsluckor till dygd. 

Öppnar för tydliga experiment

Genrelitteraturen, från sci-fi till fantasy, bygger på konventioner. Mallen är absolut på förhand given, men det gör den knappast banal eller finesslös. Konventioner öppnar alltid för tydliga experiment och totala sprängningar av ramarna. 

Vad Tolkien gjorde med folksagan en gång, alltså. Vad Lovecraft gjorde med gotiken. Vad Ursula K. Le Guin gjorde med science fiction. 

Det är också verkshöjd, liksom genrelitteraturen är ett exceptionellt uttryck för vad mellanmänsklighet över huvud taget byggs av: gemensamma koder.

Referenser vi, i vår kultur, förstår. Diskurs och intersubjektivitet kallade vi det för i konstvetenskapen. Barthes och Saussure heter det på finare kultursidor. Att bortse från det är för bildningen en suicidal elitism.

Referenser, ramar och relationer

Utan det blir djupare kommunikation omöjlig och vad blir kvar för skönlitteraturen att behandla om formen blir det enda att döma verkshöjd efter?

Referenser, ramar och relationer till andra verk än Inger Christensen verkar ju ha avskrivits som finesslöst. 

Kanske kärlek då. Känslor kräver i sitt enklaste inte annat än att leva. Bered alltså väg för ännu fler romaner där en kulturarbetande kvinna dejtar i en storstad. 

Det är vad våra finaste kritiker vill ha, så varför skriva om annat. 

Själv ska jag aldrig skriva om detta igen. Jag hoppas alla övriga inblandade fortsätter med vad de gör bäst: att skriva om för läsaren angelägna böcker de läst.