När kulturdebatten färgas av borgerlig retorik och neoliberalism hamnar den på en oroande grund och ängslig nivå, och vi riskerar att tappa något på vägen när konsten degraderas till snabbspolad underhållning i så stor utsträckning som vi ser idag.

Det som föder själen betraktas som sekundärt.

Kultur ställs mot välfärd och vi måste se med öppna ögon på orimligheten i det.

När det kniper är det kulturen som ryker, fast det är när det kniper vi behöver den som bäst.   

Inte bara problem i Norrköping

Å ena sidan ska vårt kulturutbud bara finnas där, det ska gå snabbt att googla fram biljetter till olika evenemang, vi ska kunna välja mellan museer och låna böcker på bibliotek.

Allt efter vad vi känner för, vad som trendar på kultursidor och teves nöjesprogram. I stort sett samma utbud snurrar runt. 

Men å andra sidan går det att skönja ett utbrett kulturförakt, som i sina mest extrema yttringar numera tenderar till rent kulturhat. Detta i förhållande till kulturarbetare som hävdar sitt existensberättigande, bortom bruset från topplistorna och jakten på snabba klick.

Det är exponering och popularitet som avgör om en persons arbete är att betrakta som värdefullt eller inte. Det blir då provocerande för vissa att konstnärer och artister, under icke lönsamma skapandeprocesser, önskar lön och respekt för sitt arbete.

Och det populistiska tänkandet går nu även att se i den uppblossande ”Norrköpings-diskussionen”. Men problemet är större än så. 

Respekt kräver popularitet

De stora stjärnorna har skyhög status. Det rullas ut röda mattor, kostas på tjusiga hotell och välmatade raiders. Beundrarskarorna trycker på och en elit skapas. 

Det är väl helt i sin ordning, tycker många. Är du inte populär betyder det att du är dålig och får skylla dig själv, då blir ditt hantverk plötsligt en hobby som du lallar runt och roar dig med.

Trots att det kräver samma arbetstid och hantverks-skicklighet att skapa något som når miljoner som några hundra.

Det genererar bara inte lika mycket pengar och gräddfiler. Fast det i många fall är mer beundransvärt att ens ha skapat ett verk, samtidigt som du jobbat 75 procent inom vården, eller levt i en skrubb på gul lök och havregryn. 

De som skapar och framför konst förgyller tillvaron för sina medmänniskor, ställer frågor och ger svar på vad det är att vara människa, bekräftar och formulerar våra drömmar och tillkortakommanden, samt tillför i bästa fall en andlig dimension, till vår annars så digitala tillvaro. 

Är politiker också snyltare?

Men hur mycket når ens ut till sin publik?

Utbudet styr behoven, och mångfalden utarmas för varje år. Alternativscenerna har i stort sett försvunnit, fria grupper går på knä, frilansare får sänkta arvoden, kulturföreningar, klubb-scener och folkparker runt om i landet läggs ner. Kvar finns gigantiska arenor och ett fåtal artister som är säkra kort.

Vad händer på sikt med samhället när kulturutbudet är tuktat, strömlinjeformat och förutsägbart?

I ett modernt samhälle är det fullt rimligt att kulturarbetare ska kunna få tillgång till samma anställningsvillkor och trygghetssystem som andra arbetare, för att kunna vara fria i sitt utövande.

Att tala om konstnärslön, är inte konstigare än att tala om lärarlön, politikerlön eller sjuksköterskelön.

Dags att diskutera kulturens arbetsvillkor

Det är kontroversiellt, och svåröverskådligt för många, det kan jag förstå, men vi behöver lyfta konstnärers arbetsvillkor.

Det är anmärkningsvärt att hårt arbetande konstnärer fortfarande kallas ”egotrippade snyltare”.

Och att nuvarande ekonomiska system verkar vara cementerade i folks hjärnor, samt vilka yrkesgrupper som ska få ingå i dem och hur. Är politiker också snyltare?

Jag efterlyser en seriös debatt om hur vi kan lösa att ge anställningar till kulturarbetare, med gängse rättigheter, praxis och plikter som inom andra yrkesgrupper. Hur löser vi detta utan att konsten blir styrd eller censurerad? Kan vi få politiskt stöd för konstnärer i samhället som en del av helhets-strukturen?

Jag tror att vi kan skapa nya förutsättningar och lösningar om bara viljan och modet finns att tänka nytt, att förhålla sig ödmjukt inför processerna och konstnärernas ansvarsfrihet. 

Vi behöver reformera kultursynen i grunden.

  • Nike Markelius
    Artist, musiker, skribent, debattör