Om någon hade talat om för mig när jag var 17 år att jag 20 år senare skulle sitta och skriva en text om att en av mina favoritförfattare startat en porrkarriär, hade jag nog tyckt att det lät som en märklig feberdröm. 

Det tycker jag nog nu också, egentligen. Men, faktum kvarstår: Linda Skugge har börjat sälja porr på OnlyFans.

När jag säger “porr” menar jag heller inte någon mjäkig smakfull erotik med skira klänningar i motljus eller liknande, utan liksom hela vägen in i kaklet med kiss och smisk och allehanda verktyg.

Skugge – som alltid en overachiever. 

Luttrad porrdebattör

Jag, en vid det här laget luttrad porrdebattör, tycker personligen inte att det i sig är värt något utrymme på nyhets- eller kultursidor. Folk gillar konstigt sex. Folk gör porr.

Många av dem, i alla fall här i de nordiska sociala skyddsnäten, gör det precis som hon för att de har svårigheter att klara av eller vill välja bort andra sorters skitjobb.

Men eftersom Skugge är beundransvärt konsekvent i sin förmåga att trampa folk på tårna, och många av troligtvis suttit och förfasats/förtjusts över upptäckten hela semestern, kastade de sig på tyckmaskinerna så fort de fick en anledning att göra det.

Pernilla Wahlgren kallade det ”Hundra procent dubbelmoral” att Skugge startat en OnlyFans efter att ha kritiserat Wahlgren för att hon tog av sig kläderna för herrtidningen Café år 2001.

Tydligen förväntas vi inte se eller bry oss om de uppenbara skillnaderna mellan Linda Skugges kinkkavalkad, med material som till och med gjorde rutinerade Flashbackanvändare bleka om nosen, och Pernilla Wahlgrens solbrända och gladporrsdoftande nakenbilder.

Bilder som Skugge alltså kritiserade för över tjugo år sedan.

Och vad är då Skugges oretuscherade anti-utvik i kulturtidskriften Bon, 2004? En händelse som, i alla fall tidsmässigt, borde ha legat närmare till hands om den förstnämnda skulle låtsas bli chockad över den sistnämndas dubbelmoral.

Ursäkt att skvallra om Skugge

Som nyhet betraktat är dumheter någon skrev i kvällspressen för två decennier sedan, om en av Sveriges mest inflytelserika kändisar, en tunn jävla spiksoppa.

Mest av allt känns rapporteringen om Wahlgrens utspel som en ursäkt för Skugges branschkollegor att skvallra och ha åsikter om hennes spektakulära extrajobb. Och som det skvallrats och hafts åsikter, sen.

I Flamman skriver kulturredaktören Paulina Sokolow ett glödande kärleksbrev till den obekväma kvinna hon jämför med August Strindberg – ofta brutalt ärlig, orimlig och motsägelsefull, men en författare som både i sin prosa och i livet hittar sätt att utmana vår syn på vad som är tabu. 

På DN går åsikterna isär. Ledarskribenten Lisa Magnusson, trots en välförtjänt känga till millenieskiftesmedias takhöjd för kroppsskammande, tycker att “det piggar opp!”, medan kollegan Vesna Prekopic hytter med pekfingret mot både OnlyFans som plattform och att säja sex som företeelse.

Det är inte feministisk frigörelse, slår hon fast, utan “gammalt unket kvinnoförtryck” som Skugge sysslar med.

Själv undrar jag mest varför det måste vara någotdera. Varför Skugge skulle förtjäna hyllningar eller att hållas ansvarig för patriarkatets illdåd. 

Jag var tacksam för Linda Skugge

När jag växte upp var jag tacksam för Linda Skugge. Sedd som karaktär, på avstånd, var hennes självbiografiska böcker befriande med sin totala brist på förskönande filter.

Den Linda jag lärde känna var en mardröm till neurotiskt control freak och en dålig vän till alla – inte minst sig själv. 

I tiden innan sociala medier gav hennes självutlämnande tirader samma sorts kick som Instagramkonton där kändisar visar hur de ser ut innan smink och retuschering.

En lugnande påminnelse om att de du beundrar inte heller lyckas räcka till för samhällets krav, blandat med en kittlande känsla av att få ta del av något som aldrig var avsett för publikens ögon.

Inte ens efter att, som i det kända Nietzsche-citatet, ha stirrat in i den eufemistiska avgrund som spänts upp med gynekologverktyg på Skugges OnlyFans, känner jag att den stirrar tillbaka i mig. Den varken berör på djupet eller lämnar mig lika obekväm och tyngd av sekundärskam som hennes böcker en gång gjorde. 

Fläkt ut sina mörkaste skrymslen

På många sätt har hon fläkt ut sina mörkaste skrymslen och vrår för en ömsom provocerad och fascinerad omvärld i snart 30 år.

Även om jag inte tycker att det går att jämföra deras nakenbilder, dristar jag mig en jämförelse med hur den tillrättalagda uppvisningen av Wahlgrenfamiljens mest personliga problem skapat ett medieimperium få svenskar ens kan drömma om. 

För vi gillar det där utfläkta. Känslan av att ta del av något som borde vara intimt. De flesta av oss tycker bara bättre om det när det är omsorgsfullt filtrerat, lagom verkligt för att agera underhållningens snabbmat. 

Vi normaliserar Pernilla Wahlgrens glada leende och solbrända sideboob som kuliss till innehållet “tala ut om dotterns ätstörning inför publik”, och skyr det sköra och taggiga som är Linda Skugges blottlagda känsloliv. 

Det är därför det finns miljoner i att sälja annonser på Bianca Ingrossos Instagram.

Gina Tricot, som fick kritik då de använde Bianca för reklam samtidigt som hon var öppen med att hon inte ville bota sin ätstörning, har för övrigt manliga ägare och en manlig VD. Det har även det riskkapitalbolag som numera äger influencerns sminkmärke, Caia.

Så även OnlyFans.

Om vi nu vill ha en konversation om patriarkala strukturer i internetåldern och vem som egentligen är ansvariga för och tjänar mest på exploateringen av kvinnors kroppar.

Stänger flikar med utfläkningar

Till slut stänger jag flikarna med Skugges och Wahlgrens diverse utfläkningar. I stället läser jag Lady Lazarus, den dikt av Sylvia Plath som fått ge namn åt Skugges konto på porrplattformen.

Dikten gavs ut postumt, och tolkas ofta som Plaths upplevelse av att (som Lazarus från Betanien) ha uppstått från de döda efter sitt andra misslyckade självmordsförsök.

Den är ett pyrande hatbrev till patriarkalt förtryck och en önskan efter kroppslig autonomi i en värld där kvinnokroppar objektifieras och begränsas.

I sammanhanget fastnar den hos mig, som Plaths öde och person ofta lyckats göra. Det sköra och det skarpa. Önskan att bara få existera och att vara fri. Att få slippa vara ett objekt och föremål för spelad omsorg. 

[…]  For the eyeing of my scars, there is a charge   
For the hearing of my heart——
It really goes.
And there is a charge, a very large charge   
For a word or a touch   
Or a bit of blood
Or a piece of my hair or my clothes.   
So, so, Herr Doktor.   
So, Herr Enemy.
I am your opus,
I am your valuable,   
The pure gold baby
That melts to a shriek.   
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.