I sommar har flera kommuner tagit hjälp av unga EPA-förare för att köra ut mat till äldre. Ett fiffigt sätt att täcka upp luckor i den systematiskt underbemannade välfärden, måhända, men utan tillräckligt arbetsmiljöarbete på sina håll.

Kommunal gick i Fagersta in och stoppade förslaget då arbetsgivaren inte kunde garantera en god arbetsmiljö för de unga. Expressens Caroline Dahlman tyckte häromveckan att det var helt uppåt väggarna att facken fick syssla med systematiskt arbetsmiljöarbete och gick till attack mot vad hon antydde var en sömnig och nitisk hållning. ”Zzzzz”.

Timbro hatar arbetsrätt

Även tankesmedjan Timbro går med jämna mellanrum till attack mot de skyddsinstanser som har kämpats och förhandlats fram över tid för att göra svenskt arbetsliv mer hållbart. 

Albin Zettervall, arbetsmarknadsansvarig, gick mitt i industrisemestern hårt åt samtliga arbetsrättslagar då de ”hindrar expansion”. I texten sörjer han krossade företagsdrömmar. De krossade arbetarna nämns överhuvudtaget inte.

Men högerns frihetsidéer kommer med ett pris. När semesterperioden 2023 nu lider mot sitt slut har nio svenskar dött på jobbet. Mellan januari och juli har 28 dödsfall på arbetsplatser rapporterats, vilket är de högsta siffrorna sedan 2011. Arbetsskadorna är betydligt fler och betydligt svårare att mäta, likaså arbetsrelaterade sjukdomar.

Fler unga skadar sig på jobbet

Unga är kraftigt överrepresenterade i statistiken när det kommer till arbetsskador. Under sommarmånaderna ökar skadorna vilket tros bero på undermålig introduktion, mindre erfaren personal och underbemanning. Och många är, likt Dahlman och Zettervall, villiga att gambla med ungas välbefinnande för att få ihop sin verksamhet.

Givetvis är det härligt om unga vill hjälpa och träffa äldre men vad händer om olyckan är framme? Kan en arbetsgivare inte garantera en löntagares säkerhet, eller ens att försäkringar gäller, bör arbetet fortgå? Svaret bör rimligtvis vara nej.

Kanske är det just denna nidbild som gör det tufft för facken att nå unga. I stället för att fokusera på försvaret och upprätthållandet av rättigheter vill näringslivets lakejer få facken att framstå som omedgörliga.

Samverkan och ansvarsutkrävande vänds till något negativt. Istället sägs facken bromsa upp processer, försvåra, förarga. Bakåtsträvande nejsägare. De målas ständigt upp som bovar som stjäl tid, pengar och dödar engagemang.

14-årig pojke död

Men det krävs otaliga “nej” och “stopp” för att göra arbetslivet tryggt. Ansvaret vilar också lika tungt som tydligt på arbetsgivarna men det talar fackfientliga ogärna om.

I Sverige försvagas facken men de har internationellt sett hyfsat stor möjlighet till påverkan. Men trots samverkan, nej, stopp och bromsklossar så dör alltså människor, nu senast en fjortonårig pojke. Det tåls att upprepas gång på gång. I Sverige dör människor på eller till följd av sitt arbete.

Finns det en vilja att få bukt på detta så bör fackens arbete uppmuntras. Får högern bestämma så kommer de fortsätta göra det. Hur annars ska man tolka den totala avsaknaden av insatser?

Näringslivet behöver ordning och reda

För vad händer om något händer när en sextonåring är ute och kör? Unga som är nya i arbetslivet bör kunna lita på att ansvariga ser till att det går rätt till. Att strunta i det och lämpa över ansvaret på tonåringar är att riskera deras liv.

Regelverk och kontroll skapar rigida system. Det är alltså meningen. Motsatsen riskerar nämligen att leda till både död och personlig misär.

Initiativ och innovation är ledord för svensk näring och kultur men det är även ordning och reda. Och kanske kan dessa kontroll- och bromsinstanser trötta ut en borgerlig debattör. Men hellre en trött högerdebattör än en död löntagare.