”Solidariteten är under attack när regeringen ändrar inriktning för bistånd”
Stöd till fackliga organisationer är viktigt för hela samhället. Därför är regeringens nya inriktning för det biståndet illavarslande, skriver LO:s Oscar Ernerot.
Oscar Ernerot, LO.
LO och LO-förbunden har sedan länge ett omfattande utvecklingsbistånd till fackliga kamrater i andra länder. Ett bistånd som inte handlar om välgörenhet utan om solidaritet.
En solidaritet som nu är under attack från regeringen. Vårt fackliga bistånd bygger på insikten att det som skadar andra också skadar oss. För om vi tillåter att arbetares villkor försämras i något land kan det också ske här.
Det visste våra fackliga kamrater redan i början av förra seklet. 1909 tvingades LO ut i en storstrejk för att försvara våra medlemmar mot lönesänkningar.
Från hela världen kom pengar till våra svenska strejkkassor, bland annat från USA, Bosnien och Zimbabwe.
I dag stödjer vi våra fackliga kamrater i bland annat just Zimbabwe, i deras kamp för mänskliga arbetsvillkor och rätten att organisera sig.
KD och L har lagt sig platt
Totalt är vi engagerade i ett hundratal biståndsprojekt över hela världen.
De handlar om allt från att utbilda palestinska arbetare i kollektiva förhandlingar och hjälpa peruanska handelsanställda att organisera sig till fackligt klimatarbete i afrikanska städer och stöd till de ukrainska fackföreningarnas motståndskamp mot de ryska angriparna.
Bland det första Sveriges SD-stödda högerregering gjorde var att överge enprocentsmålet, dvs att vi ska investera en hundradel av vår bruttonationalinkomst i bistånd.
Liberalerna och Kristdemokraterna, som tidigare sagt sig stödja enprocentsmålet, har lagt sig platt inför M och SD.
Regeringen skär också ner det så kallade informationsanslaget, från 155 miljoner årligen till 20 miljoner. Det betyder att en stor del av arbetet med att informera och sprida kunskap om det fackliga biståndet försvinner.
Projekt läggs ned i förtid
Att regeringen också samtidigt minskar stödet till civilsamhällets insatser, där det fackliga biståndet ingår, har redan fått effekter.
Livsmedelsarbetareförbundet har till exempel tvingats lägga ner sitt projekt för att tillsammans med livsmedelsarbetarnas fackföreningar i Brasilien förbättra arbetsmiljön på slakterier. Fler stoppade biståndsprojekt är att vänta.
Vi vet också att stöd till fackliga organisationer är viktigt för hela samhället. Starka parter på arbetsmarknaden och kollektiva förhandlingar gynnar såväl demokrati som tillväxt och ekonomisk utveckling.
Därför är regeringens nya inriktning för det svenska biståndet djupt illavarslande.
Den nye biståndsministern, moderaten Johan Forssell, pratar vackert om något han kallar en ”reformagenda” för det svenska biståndet. Ännu vet ingen vad det är.
Det enda vi vet hittills är att Sveriges stöd till fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter skärs ner. Detta i ett läge där demokratin i stora delar av världen är på tillbakagång, fattigdomen förvärras och klyftorna öka till följd av klimatförändringarna.
Det är inte vackra ord om ”reformagenda” världen behöver. Det är handling och internationell solidaritet.
