Det går nästan att se framför sig när Johan Pehrson lite fumligt viker upp sitt mobilfodral, fipplar upp sin telefon och författar en tweet för att reagera på något av SD:s utspel. 

I höstas kallade Johan Pehrson SD:s politik för ”brun sörja” och avsade sig ansvaret för SD:s politik i Tidöavtalet. Det var något som inte uppskattades av Björn Söder som, vänligt men bestämt, påminde Johan Pehrson om vad det står på tredje sidan i Tidöavtalet. 

Nu har det blivit lite dålig stämning igen. 

Den här gången är det Jimmie Åkesson som på Aftonbladets debattsida menar att Sverige måste utvärdera sitt medlemskap i EU. 

Johan Pehrson reagerar: 

Förvånansvärt vågat av Pehrson att våga vädra lite kritik inom regeringsunderlaget efter Björn Söders tillrättavisning i höstas. Vi får väl se hur lång tid det tar innan Söder drar Pehrson i öronen och hänvisar till tredje sidan i Tidöavtalet igen. 

Tidögänget har bara en sak gemensamt

Något som blev tydligt förra veckan när regeringen la fram ett förslag om att förbjuda partilotterier var att Tidöpartierna i princip enas i en och endast en fråga: hatet mot sossar.  

Och det är klart man kan lägga tid på att hata sossar, men jag är inte säker på att det utgör en särskilt stabil, trovärdig eller långsiktig grund för ett regeringssamarbete. 

Regeringsunderlag får gärna vara lite oense, det är nog bara nyttigt. Men att i sitt avtal skriva in att dålig stämning mellan parterna är förbjuden bäddar ju för att det kommer bli dålig stämning. 

Ingen säger någonting. För att man inte vågar. För att man sitter i knät på SD.

Det märkliga med den här punkten är att den bara verkar gälla åt ett håll. SD får tydligen bete sig hur som helt utan att någon från L, M eller KD säger ifrån. 

Ingen reagerar när Mattias Karlsson hotar med att fälla regeringen. 

Ingen i Tidögänget reagerar när Björn Söder kallar en journalist för allvarligt sjuk på Twitter efter att ha påpekat att SD har nazistiska rötter. 

Moderaterna vågar inte säga från för att de är rädda för vad som då skulle kunna hända, något som Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson lyfte i podcasten ”Politiken”. 

Ingen säger någonting. För att man inte vågar. För att man sitter i knät på SD. För att man är rädd för vad det skulle innebära för regeringssamarbetet.

På kort sikt tappar man kanske regeringsställning. Jag förstår att det är det som ligger i vågskålen. Men på längre sikt kanske ett parti som Liberalerna skulle vinna något på att bryta sig loss från det här avtalet, bli ett liberalt parti på riktigt och därmed sluta vara ett lydparti under SD.

Den konstgjorda andning som det innebär att vara en del av det här avtalet, och fullkomligt tappa sin identitet som parti, blir tydligare för varje dag som går. Opinionsundersökningarna visar på samma sak. 

Destruktiv relation

Att vara i en relation där bara en part tillåts vädra åsikter om den andra är ett klassiskt exempel på en destruktiv relation.

Pehrson borde fippla upp sin telefon igen och göra vad alla egentligen verkar vilja, men som ingen vågar: slut. 

Gör slut bara. För allas skull. 

  • Rasmus Hansson
    Tf redaktör Nya Mitten