Det kanske finns några vettiga förslag i SD, M, L och KD:s presenterade Tidöavtal, åtgärder som på marginalen kan bromsa det eskalerande gängvåldet eller bidra till integrationen.

Kanske går det att acceptera större befogenheter att frihetsberöva tungt kriminella personer eller att diskutera vissa av de polisiära befogenheter som föreslås.

Så som avtalet ser ut är det dock inte den diskussion som behövs.

Det mest framträdande draget med den regeringspolitik som högerblocket har presenterat är nämligen den totala avsaknaden av samhällsförbättrande reformer.

Det finns inte ens någon berättelse om hur avregleringar och lägre skatter ska skapa tillväxt och välstånd för alla.

I stället domineras programmet av olika hot, vars verklighetsförankring varierar, och förslag på hur dessa så kraftfullt som möjligt kan avvärjas.

Vill straffa invandrare

Tidöavtalet talar alltså varken till oss som medborgare som fattar gemensamma beslut om hur samhället ska se ut eller som individer som har att skapa vår egen framgång och lycka.

Det talar till vår vilja att straffa.

Tydligast blir detta i de förslag som ensidigt går ut på att göra livet svårare för invandrare och människor utan uppehållstillstånd.

Ingen tolkhjälp till de icke-svensktalande som behöver vård, trots att det ökar risken för vårdskador och högre kostnader för alla.

Kärnan: att göra livet sämre för de som inte anses vara förtjänta av det svenska samhället.

Ingen nåd för traffickingoffer som kan slängas ur landet om de lyckas fly från sina förövare.

I avtalets centrala formulering står det att möjligheterna att så långt som möjligt försvaga asylsökandes rättigheter ska utredas.

Det är kärnan: att göra livet sämre för de som inte anses vara förtjänta av det svenska samhället.

Tror att politiken är maktlös

Den här politiken kan ses som den logiska slutpunkten på en flera decennier lång utveckling som steg gör steg har bakbundit och underminerat förtroendet för politik och demokrati.

Även om det kanske inte var avsikten, så var det definitivt budskapet när vi under 1990-talet fick förklarat för oss att globaliseringen krävde svagare välfärdssystem, när vi under 2000-talet fick höra att satsningar inte var möjliga eller när vi efter valet 2014 fick veta att nedskärningarna inom sjukförsäkringen och assistansersättningen var nödvändiga för statsfinansernas skull.

Det är på riktigt. Nedlagda vårdcentraler, dåligt vägunderhåll och högre priser är på riktigt.

Alla dessa ursäkter och bortförklaringar har marinerat oss i föreställningen att politiken är maktlös.

Det går inte att skapa ett bättre samhälle längre.

Samtidigt erfar människor att klyftorna ökar, att skyddsnäten krackelerar och att samhället har blivit otryggare.

Det är på riktigt. Nedlagda vårdcentraler, dåligt vägunderhåll och högre priser är på riktigt.

Liksom den allt mer spridda misstanken att det är ett betydande avstånd mellan levnadsvillkoren för de som bara försöker hanka sig fram i samhället och den politiska maktelit som sitter i riksdagen och säger att de inget kan göra.

Det är mot den här bakgrunden vi ska förstå den nya regeringens politik.

Självklar politik blir absurd

Det självklara svaret på många av de problem som dominerat den politiska debatten hade ju egentligen varit att minska den sociala utsattheten bland de grupper där gängkriminaliteten växer och integrationen halkar efter.

Men idag har vi en politisk offentlighet där detta självklara betraktas som absurt.

När politiken inte kan göra livet bättre för alla så får den ägna sig åt att försämra för vissa.

Detta är vad en politik utan framtidstro reducerar sig till, ett svar på en utbredd politisk nihilism i ett samhälle utan rörelse och riktning.

Fördömer och förkastar de grupper som sägs bära skulden för nästan allt som verkar vara fel i vårt samhälle.

I Nietzsches analys av 1800-talets samhällstillstånd, efter att Gud har dött och den religiösa världsbilden har avslöjats, leder nihilismen till ressentiment.

Det är ett förakt och fördömande av andra som uppstår för att tillfredsställa vår tomhet när det inte längre finns något att tro på och vi inte klarar av att formulera en egen moral som kan vägleda oss.

På motsvarande sätt har den politiska nihilismen banat väg för en ressentimentspolitik som fördömer och förkastar de grupper som sägs bära skulden för nästan allt som verkar vara fel i vårt samhälle.

Någon måste betala

Det är ett svar på en politisk offentlighet som är maktlös inför framtiden.

Då spelar det ingen roll att vissa förslag kommer att vara kontraproduktiva, den här politikens attraktionskraft bygger inte på ändamålsenlighet eller rationell analys, utan på att den tillgodoser behovet av att någon ska få betala för all skit som vi upplever.

På det här sättet appellerar Tidöavtalets centrala delar till det absolut lägsta i oss, till det ogina och hämndlystna som bara verkar kunna tillfredsställas av att vi får se andra kräla.

Alltsammans är så klart mycket sorgligt, men det vore en förhastad slutsats att landa i att alla förlorar.

Så är det ju inte.

Kulturkrig och lägre skatt

Om vi tittar lite närmare på hur svensk politik utvecklats så finns det nämligen tydliga tecken på att politikens död mest var en skenmanöver, i synnerhet användbar närhelst någon vågat föreslå offentliga investeringar för att öka jämlikheten.

Faktum är att Sverige under samma tidsperiod har investerat i att öka ojämlikheten genom att göra det ännu mer lönsamt att vara rik.

Politiken spelar bara död

Det har varit kraftiga skattesänkningar för de som har störst tillgångar, riktade bidrag till de som håller sig med tjänstefolk eller behöver renovera villan och välfärdsmarknader som effektivt förflyttar resurser från skattebetalare till aktiebolag.

Politiken spelar bara död, i själva verket har våra folkvalda lyckas omstöpa samhället genom att aktivt accelerera ojämlikheten.

Det missnöje som skapats i kölvattnet av denna klasspolitik har sedan omvandlats för att ge näring åt ändlösa cykler av identitetspolitiskt kulturkrig om den hotade svenskheten.

Tillfredsställer mörka begär

Den nya regeringspolitiken bygger på att låtsas som att ojämlikheten inte finns och inte har några konsekvenser.

Den ekonomiska eliten kan lugnt titta ner på spektaklet när den politiska offentligheten uppehåller sig vid de sociala klyftornas följder, men aldrig klarar av att adressera ägande och fördelning.

Nu får de ett regeringsavtal som vrålar om att straffa, men som också reproducerar myten att ett annat samhälle är omöjligt.

Folk kommer få det sämre. Ojämlikheterna kommer bestå.

De som nu får sina mörkaste politiska begär tillfredsställda av att se andra kräla, missar att det faktiskt finns en elit som på samma sätt tittar ner på dem.

Det vi alla behöver är en politisk kraft som återuppfinner framtiden genom att rikta frustrationen uppåt.

  • Niklas Altermark
    Forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet