Den äckligaste smaken jag någonsin haft i munnen måste ha varit leverlådan som serverades på mitt finska dagis någon gång i början av 90-talet. 

Precis som i Sverige var det viktigt att “smaka”. Till skillnad från Sverige serverades leverlåda ofta. 

Men jag smakade. Grep min knubbiga hand om gaffeln och petade i det bruna, mosiga. 

Jag tog en tugga, svalde, och kräktes. 

Jag kräktes över maten på tallriken, jag kräktes över halva matsalsbordet, jag kräktes så det skvätte upp på andras tallrikar. 

Stryk det första, förresten. Uppkräkt leverlåda är den värsta smaken jag någonsin haft i munnen. 

I veckan har jag drabbats av en hint av något liknande när jag läst nyheterna om Murhaf, 12, som nu sålt Majblommor för över 4 miljoner kronor.

Bottenlös rasism

Murhaf är killen som under svåra egna omständigheter bestämde sig för att sälja Majblommor så att fattiga barn kan få det bättre. En ny vinterjacka, ett par skor, mat i inflationen.

Provisionen han får ut, cirka 10 procent av försäljningen, drömde han om att köpa ett uppehållstillstånd för, ”men det går inte” konstaterar han själv.

Mitt i försäljningen drabbas han hårt av rasism. När han flyttar merparten av sin försäljning till internet drabbas han av sverigedemokrater. Orden han möts av är groteska.

Men internet ger också stöd. Murhaf hyllas, med rätta, och försäljningen exploderar. Organisationen Majblomman säger att de aldrig sett något liknande.

Magdalena Andersson köper en blomma, Ulf Kristersson köper en blomma och båda fördömer rasismen.

Jag kommer ändå inte ifrån den beska eftersmaken. Jag är nämligen inte så säker på att rasistiska påhopp är den enda mörka ingrediensen i den här soppan.

Vill kasta ut Murhaf

För det första är det obegripligt att ett barn kan födas i Sverige, bo här i 12 år, och inte ha rätt till permanent uppehälle.

Varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson skulle säga rakt ut att de vill göra det svårt för just Murhaf att stanna i Sverige, men väl hans mamma. Sverige ska inte locka några asylsökande, och då måste det vara tufft för dem som redan är här.

Murhaf och hans syskon åker liksom bara med på kuppen.

Tråkigt, säger Andersson och Kristersson medan Åkesson ler i bakgrunden. Men låt oss köpa en majblomma. Vi hoppas det tröstar.

I veckan har Aftonbladet också skrivit om ett annat barn. Hon kallas Yasmin, är bara ett år äldre än Murhaf, och har bott i Sverige sedan hon var fem.

Nu riskerar hon utvisning tillbaka till Iran. Där ska flickan tvingas ta på sig slöja. Där ska den politiskt aktiva kurdiska familjen leva i skräck inför mullornas envälde och våld.

Dubbel måttstock

Men Yasmin har inte sålt Majblommor för miljoner. Hon möts inte av någon offentlig hyllningskör.

Det känns som att Murhaf eller Yasmin bara ges ett människovärde så länge de presterar tio-hundra gånger bättre än sina jämnåriga svenska kamrater. 

Det är fördomarnas och rasismens klassiska dubbla måttstock: invandraren ses som sämre om han inte är i nivå med Zlatan, och inte ens det räcker för uppehållstillstånd.

Yasmins mamma har utbildat sig till undersköterska, men får inte arbeta eftersom hon inte har uppehållstillstånd. I Aftonbladet kan man läsa att hon under pandemin jobbade i vården ändå. Gratis.

Kraven på de asylsökande barnen är drakoniska, eftersom samhället bestämt att de ska vara det på deras föräldrar.

Jag vet inte vad jag har för smak i munnen nu, men gott är det inte. Som järn efter att man bitit sig i kinderna.