Jan Guillou bekämpar bedragare och kändisskvallrar på ålderns höst

RECENSION. När jag hälsar på hos min farsa visar han ofta upp en nyinförskaffad apparat av något slag. Han demonstrerar grundfunktionerna och en eller två finesser, och avslutar visningen med att konstatera att den har hundratals ytterligare funktioner som ingen normal människa kommer att använda.

Jag undrar vilka mänskliga behov dessa apparater tillgodoser i min farsas stabila pensionärsliv. Finns lek med nya apparater med på något av trappstegen i Maslows behovshierarki?

Lek med apparater är i högsta grad närvarande i Jan Guillous senaste roman Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters. Man kan säga att Guillou skaffade sig en ny ifjol, då han i Den som dödade helvetets änglar började skriva i lös dagboksjag-form ur långlivade alter egot Erik Pontis perspektiv. 

Guillou frejdigt privat

Här kommer en kort beskrivning av apparatens grundfunktioner: Guillou kan med dess hjälp skriva sådant som framstår som både frejdigt privat, okarakteristiskt utsvävande och ställvis oförtäckt elakt, mot exempelvis Janne Josefsson. 

Det här kan Guillou göra, för det är inte hans tankar, nej nej, det är ju Pontis. Dessutom skulle en sådan som Ponti inte komma på tanken att publicera dylika lösa handskrivna haranger om ditt och datt. 

Han, Ponti alltså, publicerar ju synnerligen stringenta kolumner i Aftonbladet och har nyss avslutat en lång släktromansvit om 1900-talet.

En annan grundfunktion är vänskapen med Carl Hamilton. I Eventuellt uppsåt ställer den pensionerade underrättelseofficeren in siktet mot ligor som lurar till sig pengar av gamlingar. Han och Ponti bildar en firma mot detta för att på ålderns höst ha något att göra.

I den pardynamik som uppstår är Hamilton oberäknelig och gåtfull, ett stenansikte ständigt på väg in eller ut ur rummet. Ponti är det mer tvehågsna, resonerande jaget, som ofta hamnar i en position där han försöker förstå sig på vilka olagligheter och våldsamheter Hamilton nu håller på att iscensätta och hur det möjligen kan rättfärdigas. 

De planerar sin hämnarverksamhet i liten skala, men när Ukraina-kriget i ett tidigt skede flödar in i romanen får man för sig att författaren ställts inför ett problem – vad händer med antibedrägeri-projektet nu? Kommer det att framstå som för futtigt, bör det läggas på is och ersättas av något större?

Hamilton inkallad från reserven 

Handgreppet verkar ha blivit att göra kriget till en kraftig katalysator. Hamilton, inkallad från reserven och nu återigen viceamiral i underrättelsetjänsten, lyckas utverka stora resurser för projektet och låter försvaret hyra en gårdsbyggnad hos Ponti. 

Den fyller han med teknisk utrustning och militär personal. Byggnaden får en sorts kombifunktion, som en reservcentral i händelse av ryska attacker mot teknisk infrastruktur och som bas för utveckling av teknologi för att slå ut all tänkbar organiserad brottslighet.

I denna miljö pågår samtidigt Pontis vardagsliv, hans mödosamma rehabilitering efter en lårbenshalsoperation. Ponti verkar kunna gå in och ut ur den operativa verksamheten lite som han känner för, då energin från Hamiltons furielika framfart gott och väl räcker för att driva projektet. 

Det finns möjlighet att försjunka i mediapolitiska resonemang, reflektioner över naturens grymhet eller kändisskvaller – för att i nästa stund fixa en pastramismörgås eller en whiskeypinne till den inrusande, fåordige Hamilton.

Autofiktiv dagbokslunk

Formmässigt är Eventuellt uppsåt helstöpt i sin autofiktiva dagbokslunk. Innehållsmässigt tillåts texten fara åt olika håll. Ett tema är konsekvenserna av samhällets obönhörliga digitalisering, både de vardagliga och de politiska. 

Den brottslighet och brottsbekämpning som intrigen baseras på är till största delen digital. Skildringen av detta landskap filtreras i oftast genom Pontis motvilja och okunskap, eller Hamiltons korthuggna manér, och framstår kanske därför som aningen distanserad  – till skillnad från exempelvis den inlevelsefulla skildringen av vildrensjakt med Björn Dæhlie. 

Det är alltså inte en makalöst detaljrik bild av du sköna nya värld läsaren erbjuds. 

Å andra sidan, den nuvarande utvecklingstakten inom området maskininlärning gör väl att även de mest teknikentusiastiska skriftställarna får se sina beskrivningar av cutting edge-teknik framstå som hopplösa när böckerna väl står i hyllan. 

Inte heller är det själva handlingen som står i centrum. Inte ens Ponti själv verkar tycka det:

”Jag hade ägnat tio dagar åt att med full koncentration leka kändis i tv. Med tanke på hur Operation Counterstrike hade utvecklats under de tio dagarna kunde man starkt ifrågasätta mina prioriteringar, för att tala ämbetsmannasvenska.”

Om detta citat speglar textens egna lite raljanta förhållningssätt till sin egen hårdkokta intrig, vari ligger då allvaret? 

Action i 300 sidor politisk analys

Jag vill minnas att Guillou någon gång beskrivit sina Coq Rouge-böcker som actionscener insprängda i 300 sidor politisk analys. I ”Eventuellt uppsåt” finns de politiska resonemangen både i de frikopplade dagboksutvikningarna och som resultatet av Pontis försök att hantera Hamiltons stök. 

Om man vill hitta en kriminalpolitiska grundtes vore den att politikerna i sitt hårda tag-fokus på gängens drogrelaterade aktiviteter missar att det inom samma organisationer också bedrivs bedrägeriverksamhet. 

Denna sektor omsätter lika mycket pengar som droghandeln och har en bättre riskkalkyl för de inblandade. Guillou – eller Ponti – hävdar också att det i mångt och mycket rör sig om samma personer:

”Den förbrytare som i 25-årsåldern avancerar till avdelningen för smarta telefonbedrägerier inledde sin karriär som barn med att sälja knark i gathörnen, småstölder och transport av de äldre killarnas vapen. Nu befinner sig hans 13-årige kusin i början av samma karriär men i samma företag, med hopp om att i sinom tid stiga i graderna”.

En kartläggning av de kriminella ligornas växande digitala bedrägeriverksamhet offentliggjordes i december i fjol. Rapportförfattarna pratade i Svenska Dagbladet om vikten av förebyggande arbete och tekniska innovationer på området. 

Det är uppenbarligen sådana här innovationer Carl Hamilton håller på med, även om han drar mera drastiska slutsatser när det gäller vikten av det förebyggandet arbetet.

Lättsamt porträtt av sig själv

Men med samma iver och lust som Guillou-Ponti skriver politiskt och dagsaktuellt tecknar han också ett tydligt och lättsamt porträtt av sig själv. Hans kantiga manlighetsideal och hans åldrande kropp skildras med en sorts obrydd gubbstruttighet som man förlåter honom för eftersom den är kul. 

Han får en fästing, givetvis inte under bröstet, utan under bröstmuskeln.

Han fröjdas över att sjukvårdspersonalen berömmer honom för att han diagonalar skickligt med kryckorna och anstränger sig till det yttersta när han böjer sig ner för att plocka scillor att välkomna frun till middagsbordet med. 

Upplägget med Hamilton som mordisk pensionärshämnare och Ponti som milt överseende sekundant har förstås vissa absurdistiska drag som antagligen inte faller krim- och militärrealister i smaken, men jag tycker Guillous nya apparat är underhållande.