KOMMENTAR. För ungefär två veckor sedan nådde jag vad som kan bli peaken i min karriär: tillförordnad politisk redaktör i tidningen du läser nu.  

Tillförordnad är ett fint ord för tillfällig, och jag tar vad jag kan få.  

I ärlighetens namn har jag alltid varit lite av en karriärist. Inte efter makt eller pengar utan för att jag drabbas av stark tristessframkallad dödsångest varje gång jag känner att jag stått stilla för länge.  

Men vad Gud ger med ena handen ger han också tvåfalt igen i förnedring med den andre. 

Att byta tjänst i Stockholms medelklass är nämligen förenat med vissa plikter. Till exempel kan man som nytillträdd tillförordnad politisk redaktör tvingas skriva pressmeddelanden om sig själv i tredje person (”stjärnrekrytering!”) eftersom ingen annan har tid. Jag drar dock gränsen vid att spökskriva min chefs citat. Något gott ska man få höra här i livet som man inte diktat ihop själv. 

På detta har man inför varje urbant jobbyte dessutom skrivit under det värsta av alla sociala kontrakt: att uppdatera sin titel på nätverksplattformen LinkedIn.  

Jag har masat mig till denna plats, managementkonsulternas digitala padelmatch, dragit benen efter mig i veckor, svettats, bävat och till slut pressat i mig 100 mg Atarax.  

Jag loggar in och möter spöken. Människor jag förvisso träffat, men som här bara är käcka skuggor av sig själva.  

En vän skriver ”WOW!” efter ett möte som dragit över tiden. En tidigare kollega jag känt som avslappnad lägger ut tretusen tecken om sina ledarskapsroller. UNICEF:s generalsekreterare gör reklam för Postkodlotteriet. Jag ser min föräldraledige företrädare likea inlägg om sökmotoroptimering.  

Det är Tartarus. Gehenna där djävulen blekt tänderna, kammat håret och tungomålstalar i inspirerande oneliners. När Nietzsche såg avgrunden stirrade en rekryterare tillbaka.  

Den enda trösten är att LinkedIn tydligen tycker att jag är en perfekt matchning för O’learys som just nu söker en kreativ producent för ”Social Eatertainment”.  

Sedan något år tillbaka har jag i princip lämnat alla sociala medier utom Twitter.  

Efter ett halvt liv i politiska sammanhang består Facebookflödet av socialdemokratiska mötesrum och nya graviditeter från människor jag inte känner igen. Jag har inget att bidra med utom textlänkar i en desperat förhoppning att driva upp lite lästrafik.  

200 lokalpolitiker väntar på att jag ska godkänna deras vänförfrågningar. Ledsen Bosse, men det blir inget. 

Jag tyckte om Instagram länge eftersom jag älskar bilder. Men jag har blivit gammal, trött och lat och får allt svårare för sådant som bara är bild. TikTok vågar jag inte använda eftersom jag är rädd för att få upp Pontus Rasmusson i flödet.  

Då återstår Twitter. Numera en plattform lika trasig som dess användare. Jag är inte det minsta ironisk.  

Här följer jag akademiker, journalister och vanlisar genom lika kloka trådar som galna snedfyllor och skilsmässor. Ingen annan kanal har plats för så mycket mörker och därför känns heller ingen annan kanal lika mänsklig. På Twitter är jag en hel person, trots eller kanske till och med tack vare nazister och Elon Musk.  

LinkedIn är trasighetens motsats. Det har hånats för sin präktighet så länge att den här texten borde kännas som att piska en död häst. Problemet är bara att hästen inte alls är död.  

Mediet lever och frodas, aktiva medlemmar drar hundratals likes. Inlägget om det för långa men fantastiska mötet har snart 70. Ledarskaps-inspon har över 300. Folk ”skickar kärlek” till varandra och har lagt in sina pronomen efter sina användarnamn.  

Profilen uppdaterad och inlägget delat. Det var ett stort misstag. Jag får notifieringar i ett dygn och tänker att alla som säger grattis är döda för mig.

Plötsligt förstår jag varför Sverigedemokraterna växer. Absolut ingen kan hora som den urbana medelklassen. Den som mest i världen brinner för sitt jobb ljuger eller är dum i huvudet.  

Alla vet att en modern jobbansökan i något tjänstemannayrke numera inleds med ett vetenskapsvidrigt personlighetstest och en AI som rekommenderar huvuden åt rekryteraren.  

Handlar det om en så kallat lukrativ framtidsbransch spelar förnedringen alltså ingen roll.  

Man ska inte bita handen som föder en, även när handen smakar skit. Alla drömmer om att knäcka systemet och bli rik på sin egen bullshit. Min personlighetstyp enligt Myers-Briggs är SNÖMOS. 

I åratal har jag kvävt en vilja att använda min LinkedIn-profil som trollkonto. ChatGPT kan hjälpa mig att ta fram absurda och osammanhängande citat och jag kan skrocka åt alla likes som trillar in. Jag vill vara rättshaveristen som drar fram genom alla coachande uppdateringar.  

”Wow vilket inspirerande möte”, nä nu får du faktiskt definiera inspiration. Tänk på döden.    

Det enda som hindrar mig är tanken på att sabba chansen med O’learys rekryterare.