Ibland upprepas historien på ett kusligt sätt och i dag tänker jag vara lite personlig.

För över tjugo år sedan var jag på väg till ett toppmöte i Istanbul. Utrikesminister Anna Lindh skulle leda den svenska delegationen och jag var hennes pressekreterare.

Strax innan vår avresa rasade staden İzmit en bit utanför Istanbul. Jordbävningen uppmättes till 7,6 på momentmagnitudskalan och varade i 37 sekunder. Frågan var om vi skulle åka. Jag kommer ihåg att vi kollade att hotellet skulle klara en jordbävning på 9,0, så vi reste och jag vet inte om det var inbillning när vi sedan kände efterskalv som skakningar i golvet.

Det var en bisarr känsla att sitta på mötet i Çırağanpalatset vackra salar medan levande och döda grävdes fram i vår närhet.

Totalt omkom 17 000 människor i skalvet i İzmit, siffran kan diskuteras troligen var offren fler. Turkiska politiker lovade att katastrofen i İzmit aldrig skulle upprepas.

Turkiets fiende nummer ett

Detta hände 1999, Turkiet kämpade för att nå status som kandidatland till EU och förhandlingar pågick. En majoritet av EU:s ledare ville släppa in Turkiet i värmen, men Anna Lindh höll emot. Hon förstod att landet drabbats av en katastrof och Sverige bidrog givetvis till hjälpinsatserna. Men om Turkiet ville in i EU måste landet först anamma de mänskliga rättigheterna. Dödstraff och tortyr skulle avskaffas och förtrycket av kurder upphöra.

Anna Lindh var alltid lika vänlig, men iskall i förhandlingarna. Hon vek inte en tum och Financial Times kallade henne till sist Turkiets fiende nummer ett. Det var en titel hon tog med fattning.

Hon hade satt upp ett mål och i förhandlingarna visade hon att det stod fast.

Det var turkarna som fick vika ner sig. Dåvarande premiärministern Bülent Ecevit skickade en försoningsåva till Stockholm som innehöll flera böcker på kurdiska samt en ganska gräslig guldig vas.

Vasen står numera på mitt arbetsrum. Jag fick den av Anna mot att jag lovade att alltid ha den framme på min arbetsplats.

Bara några månader innan Anna Lindh mördades 2003 valdes Recep Tayyip Erdoğan till Turkiets premiärminister. 2014 blev han landets president och här står vi nu i dag.

Kristersson visar ingen kyla

Erdoğan höll inte löftet om säkrare byggnader. Den sjätte februari i år drabbades gränsen mellan Syrien och Turkiet av en jordbävning som betraktas som världens värsta naturkatastrof på hundra år. Hittills har 46 000 döda påträffats, men den siffran beräknas stiga ytterligare.

Mitt i katastrofen försöker Sverige åter förhandla med Turkiet. Den här gången är det Sverige som vill in i Nato, men där upphör likheterna. Ingen kan påstå att statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström visat någon kyla i förhandlingarna.

Tvärtom har de smilat och fjäskat och pladdrat. Uppenbarligen har den svenska ängsligheten roat president Erdoğan som hela tiden höjer ribban för Sveriges Natomedlemskap. Som en katt leker han med råttan.

Ulf Kristersson har sagt att det är allvar nu. Men vill han på allvar komma in i Nato får han lugna ner sig och ta hjälp av de som vet hur man sköter en förhandling.

Eva Franchell är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hennes kolumner här.