Jesper Ahlin Marceta är Sveriges bästa liberal. Numera har han en frågespalt på Nya Mitten och alla kan se att han är skarp, radikal och pedagogisk.

Jag säger inte att han är bäst för att jag är vänster och därför gillar hans politiska slutsatser. Jag säger det för att Ahlin Marceta tar liberalismen på allvar.

Hans utgångspunkt är individen. Hur ska samhället inrättas för att individerna ska kunna blomma och ha frihet att gestalta sina liv? Det är den bästa frågan en liberal kan ställa sig – allt annat borde komma i andra hand.

Men många liberaler börjar på ett annat ställe, i äganderätten. Hur ska samhället se ut för att den heliga rätten att äga och sluta ekonomiska överenskommelser inte inskränks?

Med den utgångspunkten hamnar man i tankesmedjan Timbros aparta ståndpunkter.

Vänstern – de nya liberalerna?

Numera är även vänstern väldigt intresserad av individen och liberala värden. Vänstern försvarar asylrätten, står upp för hbtq-rättigheter och har gjort FN:s barnkonvention till svensk lag. Under förra mandatperioden gjorde socialdemokratin försvaret av den ”liberala demokratin” till huvudfråga, i strid med Sverigedemokraternas illiberalism.

Är det vänstern som ska bli de nya liberalerna? Medan arbetarväljarna flyr vinner de rödgröna stort bland medelålders och urbana professionella – klassiska liberala väljargrupper.

Partiet Liberalerna låter friheten malas ned i Tidö-kvarnen och Centern sjunker mot fyraprocentsspärren. Kanske anti-SD-identiteten är den ideologiska kärnan i vänstern i Sverige 2023?

Det känns deppigt. Är det bara individen det handlar om? Vad hände med klasskampen?

Att få syn på arbetsmyror

En krönika i liberala Västerbottens-Kuriren signerad Ahlin Marceta får mig på bättre humör. Det är trots allt är skillnad på hur liberaler och vänstermänniskor skriver om klass och rättvisa, visar det sig.

Ahlin Marceta hamnar på sjukhus efter att ha kraschat med ansiktet i en isfläck i snowboard-pisten. Vistelsen i vården gör att han får syn på undersköterskorna, ”arbetsmyrorna som ser till att äldreboenden, vårdcentraler och sjukhus fungerar”.

Det börjar skava redan där. Arbetsmyror? Att likna en yrkesgrupp med insekter känns svajigt. Och arbetsmyror för tanken till ett flitigt kollektiv som självuppoffrande slavar för stackens bästa. Ingen klockren bild om man vill uppvärdera undersköterskors arbete och framhålla deras professionalism.

Undersköterskorna är många, 90 procent är kvinnor och deras löner är orimligt låga. Arbetsgivaren står inte ens för arbetsskor konstaterar Ahlin Marceta. Han har gjort research. Det är angeläget att arbetsmiljön för undersköterskor uppmärksammas, inte minst i borgerliga sammanhang.

Kampen för arbetskläder betalda av arbetsgivaren

Men att undersköterskorna genom sin fackliga organisering i Kommunal driver krav på arbetsskor skriver Ahlin Marceta inte. Här finns en historia av facklig och politisk kamp.  

Den 8 mars 2018 gjorde Socialdemokraterna rätt till kostnadsfria arbetskläder i äldreomsorgen till ett vallöfte.

2021 fick undersköterskor på särskilda boenden, LSS-boenden och i hemtjänsten rätt till arbetskläder (men inte skor) betalda av arbetsgivaren.

Det krävdes att Kommunal jobbade i åratal mot Arbetsmiljöverket, Sveriges kommuner och regioner, socialdemokraterna och Högsta förvaltningsdomstolen. Det är så arbetsmiljön blir bättre, genom kamp.

Ett ”vi” fritt från undersköterskor

”Ja, vi borde betala undersköterskorna ordentligt. Ja, vi borde se dem.” avslutar Sveriges bästa liberal.

En författare från arbetarrörelsen hade inte skrivit så.

Vi:et här innehåller inga undersköterskor – att någon sådan skulle läsa Västerbottens-Kuriren framstår som otänkbart. Vi:et är välmenande medelklassmänniskor som av välvilja vill ge vårdens arbetsmyror de skor de så väl behöver.

Det är inte fel att arbetarklassen har liberala allierade som, när de råkar få syn på den, lyfter arbetares arbetsmiljöfrågor ur ett moraliskt perspektiv. Men det räcker inte.

Det behövs en rörelse av och med arbetare som förstår poängen med facklig kamp. En rörelse där undersköterskorna ingår i vi:et.

Att inte ens Sveriges bästa liberal fattar klassfrågan är beviset för det. 

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här.