I skrivande stund håller världsfacket Ituc kongress i australiska Melbourne. Närvarar gör omkring 1 000 fackliga delegater från 300 centralorganisationer i 130 länder. Tillsammans representerar de 200 miljoner arbetare.

Den internationella fackrörelsen brukar stolt kalla sig världens största demokratirörelse. Det är en förpliktigande självbeskrivning. Samtidigt är världsfacket en organisation som skyr granskning.

Under förra kongressen, i Köpenhamn för fyra år sedan, fick Arbetet Globals rapportering känslorna att svalla.

Itucs sittande ordförande Sharan Burrow utmanades av italienskan Susanna Camusso. Bakom kulisserna pågick tjuv- och rackarspel, elakt skvaller och riktade karaktärsmord.  

Mot löfte om anonymitet vittnade källor från Tyskland om att landets mäktiga fackrörelse, som normalt röstar gemensamt, var splittrad i synen på kandidaterna.

Uppgifterna var intressanta för facknördar men också synnerligen harmlösa. Tänkte vi. Men publiceringen var tillräcklig för att det skulle ta hus i helvete.

Bakom kulisserna pågick tjuv- och rackarspel, elakt skvaller och riktade karaktärsmord.

Tyska facktoppar hörde av sig till LO och undrade upprört varför ”organisationens tidning” lade sig i ”våra interna angelägenheter”.

Till slut fick Karl-Petter Thorwaldsson nog och ringde upp tyska DGB:s ordförande.

– Vad fan, har ni ingen fri press hos er eller? röt den dåvarande LO-ledaren enligt uppgift.

Vi hade publicerat materialet på engelska för att fler skulle kunna ta del av det. Och därigenom lyckats göra fler arga.

– I vår sociala medier-bubbla var era artiklar överallt, förklarade en person från Itucs kansli under ett kongressmingel.

– Jag tror att en anledning att det har blivit så infekterat är att det inte finns något sätt att kampanja för ordförandeposten här i världsfacket. Vi har inga mekanismer för det. Så då har det blivit mycket rykten och allianser i stället.

De europeiska facken är starkt präglade av en förhandlingskultur där diskussioner förs i slutna rum och läckor ses som ett svaghetstecken.

Till viss del är förklaringen sannolikt kulturell. Åtminstone de europeiska facken är starkt präglade av en förhandlingskultur där diskussioner förs i slutna rum och läckor ses som ett svaghetstecken.

Till viss del handlar det nog om att världsfacket vill projicera styrka genom enighet. Men är det möjligt, eller ens önskvärt, för en organisation som företräder 200 miljoner arbetstagare?

Det finns andra sätt att visa sig stark. Som att ta diskussioner öppet, som att hitta inkluderande former för konflikthantering.

Att våga låta sig granskas är också en styrka. Det skulle göra ”världens största demokratirörelse” gott att komma ihåg.