Genom Svenska Dagbladets utmärkta insiderkartläggning vet vi nu att stommen i Tidöavtalet mejslades ut i långa förhandlingar mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna.

De övriga partierna var endast med en kort period på slutet.

Vi får också veta att Moderaterna gick med på väldigt mycket för att i gengäld få statsministerposten.

Och att ordet ”vandel” egentligen skulle varit ”asocialitet” om SD fått bestämma vad invandrare skulle kunna utvisas för. Men att det lät för anklagande. Därför blev det i stället ”vandel” trots att ingen egentligen visste om det hade någon juridisk betydelse.

Men granskningen avslöjar också annat.

Henrik Vinge i förhandlingar

Till exempel lyfts Sverigedemokraternas partisekreterare Henrik Vinges stora roll i förhandlingarna. Och Jimmie Åkessons mer undanskymda plats i den Sverigedemokratiska hierarkin blir tydlig.

Det här överensstämmer med andra politiska bedömningar. Under senare tid har vi sett Jimmie Åkesson bli alltmer internt försvagad.

Åkesson är fortfarande ansikte utåt och den självklare budbäraren av Sverigedemokraternas politik.

Men besluten fattas av andra.

Det tveklöst tydligaste spåret i granskningen är dock Liberalernas totala ideologiska sönderfall.

Det politiskt-ideologiska tomrum som nu utmärker Liberalerna är påträngande tydligt och liberal politik hade heller aldrig någon plats i förhandlingarna.

KD petar in L i regeringen

Det är inte ens Liberalerna själva som lyckas säkra att partiet slutligen kommer med i regeringen, får vi veta. Det är Kristdemokraterna som petar in dem i regeringen. Som en del av en uppgörelse där SD i gengäld garanteras stort inflytande över den nya regeringens budget.

Liberalerna var aldrig med i matchen, annat än som jasägare, en roll som partiet nu också bär med sig in till de ministerposter som Liberalerna trots allt till slut ändå fick.

Som ny arbetsmarknadsminister är Johan Pehrsons uppgift att säga ja till de förslag som skapas i budgetsamarbetet mellan M, SD och KD. Finansminister Elisabeth Svantesson (M), leder arbetsmarknadspolitiken, som Arbetets ledarsida tidigare har skrivit, och för också debatten om A-kassans och arbetsmarknadens framtid.

Få vet att Johan Pehrson, liberalernas partiledare, över huvud taget är Sveriges nya arbetsmarknadsminister.

Men det behöver de ju inte veta. Det är inte han som fattar besluten.

L-minister med klimatförnekande politik

Liberalen Romina Pourmokhtaris nya roll som miljö- och klimatminister är, som vi alla har sett under den senaste veckans klimatdebatt, en tillsättning som även den helt saknar praktisk betydelse eller reellt inflytande.

Här har Liberalerna lyckats fiska fram en minister som rent av ser ut att trivas med sin uppgift att förmedla regeringens och näringslivets klimatförstörande politik, en politik som är lika kliniskt ren från humanistisk liberalism som regeringens klimatpolitik är helt ren från klimatstödjande reformer.

Skolan sägs vara ett liberalt kärnområde. Liberalen Lotta Edholm fick platsen som skolminister. Hon inledde med att vägra svara på alla frågor om vinstintresse i skolan innan KU är klar med sin granskning av hennes eget aktieinnehav i en friskolekoncern.

Den granskningen är klar i juni nästa år, 2023.

Skolkoncerner fortsätter plocka ut vinster

Igår måndag upprepade Edholm dock Liberalernas tidigare förslag om att införa en prövotid för nya friskoleägare.

Medvetet felaktigt kallar hon förslaget för en ”vinstbegränsning”. 

Förslagets verkliga innebörd är dock tvärtom att långsiktigt garantera fortsatta vinstuttag till friskolekoncernerna utan att de pengar som förs ut över huvud taget behöver vara i närheten av någon elev, lärare eller skolbok.

Det är samma linje som M, KD och SD sedan länge har enats kring.

Liberalerna, ni får ursäkta.

Historien om regeringsbildningen, samarbetet med SD och förhandlingarna runt Tidöavtalet går inte att läsa på annat sätt än att ni fick några ministerposter mot löftet att alltid säga ja och att aldrig driva liberal politik.

Och ni lyckas faktiskt otroligt bra!