Han gör bollarna till VM i Qatar – månadslönen lägre än vad en boll kostar

Ett moln av svarta flugor yr när Ali Murtaza viftar med trasan över bananer och mango. Sex dagar i veckan jobbar han på fabrik. Den sjunde dagen bemannar han familjens fruktstånd i utkanten av Sialkot.

– När jag är ledig är jag här och hjälper min pappa, säger 23-åringen. 

Fyramiljonersstaden i nordöstra Pakistan är okänd för de flesta. Men om du äger en fotboll är chansen stor att den har tillverkats i Sialkot. Har du spelat med en handsydd boll? Då kommer den nästan säkert härifrån. 

Tillverkar 500 bollar per dag

Den 20 november kommer stora delar av världen rikta blickarna mot gulfstaten Qatar. Då inleds fotbolls-VM för herrar med en drabbning mellan värdnationen och Ecuador. 

I Sialkot är intresset svalt. Här är cricket den stora publiksporten, det som barn spelar på grusplaner och i gränder. Men Ali Murtaza tänker titta. Han har trots allt tillverkat matchbollen. 

– Jag kommer att vara stolt när jag ser den i tv, säger han och flinar lite generat.

Sedan tidigt 1970-tal levereras VM-bollarna av tyska Adidas. Årets upplaga har fått namnet Al Rihla – resan – och lanserades av Argentinas superstjärna Lionel Messi i mars. Konstruktionen är sömlös och limmas ihop med värme.

Enligt Adidas har panelernas form inspirerats av de arabiska handelsskeppens trekantiga segel och den ”livfulla grafiken glimmar under en pärlemorskimrande finish”.    

Bakom grafiken finns Ali Murtazas arbete. 500 fotbollar hinner han med på en dag.

– Jag har arbetat med tryckmaskinerna sedan jag började på fabriken för sju år sedan. Då var jag 16 år, säger han.

”Jag är trött varje kväll”

I likhet med andra internationella sportbolag lägger Adidas ut tillverkningen på underleverantörer. Forward Sports, Ali Murtazas arbetsgivare, står för produktionen. 

Ali Murtaza är glad över sitt jobb. Forward Sports erbjuder lagstadgad minimilön och är ”lite bättre” än de flesta fabriker i Sialkot.

48-timmarsveckor ger en månadslön på 28 253 rupier, runt 1 470 kronor. Men Ali Murtaza arbetar 72-timmarsveckor och får runt 2 200 kronor.

– Vi måste jobba övertid, fyra timmar om dagen. Det är hårt arbete. Väldigt hårt. Jag är trött varje kväll. 

Att granska arbetsvillkoren bakom VM-bollen är svårt. Både att besöka fabriken och att ställa frågor kräver tillstånd från Adidas.   

– Annars bryter vi mot medieavtalet med köparen, säger verksamhetschefen på Forward Sports över telefon.

Adidas ger inte tillstånd. ”Vårt fokus ligger på att producera högkvalitativa fotbollar och vi vill säkerställa att denna process inte försenas eller störs”, skriver sportjättens presstjänst. 

Miljarder människor kommer se matchbollarna på planen i Qatar. Ingen får se hur de tillverkas. 

Kritiska frågor är inte populära

Sialkot är en ekonomisk framgångshistoria. Staden har 2 procent av Pakistans befolkning men står för 10 procent av landets export. Medelinkomsten är högre än genomsnittet och de lokala industriägarna lever gott.  

Sialkots handelskammare är stadens verkliga maktcentrum och har finansierat en internationell flygplats så att utländska kunder kan resa bekvämt.

Medlemsföretagen betalar också stadens räddningstjänst, flera sjukhus, vägbyggen och välgörenhetssatsningar.  

Den verksamheten pratar handelskammaren gärna om. Kritiska frågor är inte lika populärt. 

– Företagen blir lite nervösa när de hör att det är journalister här. De har dåliga erfarenheter av journalister som bara vill hitta fel, berättar en fabriksägare inom tillverkningssektorn anonymt.     

– Det är extra känsligt eftersom VM i Qatar är så kontroversiellt. Det har redan varit så många skandaler och ingen vill ha mer dålig publicitet. 

Barnarbete förekommer fortfarande

Adidas vill förknippas med fotbollsstjärnornas hjältedåd på planen, inte med döda migrantarbetare i Qatars byggbransch eller låga löner i leverantörskedjan. Producenterna i Sialkot förstår. Här vet man att skandaler kan kosta.  

I mitten av 1990-talet drog sig flera stora köpare ur Sialkot sedan det avslöjats att tusentals barn sydde fotbollar för hand. Kina tog över mycket av produktionen. 

– Barnarbete förekommer fortfarande men inte lika mycket. Vi har slumpmässiga kontroller och om vi hittar det så agerar vi, säger Abubakar Imtiaz på Laser Sports, en av få fabriksägare som ställer upp på intervju.

Laser Sports levererar inte till VM men tillhör den exklusiva skara tillverkare som är certifierade av fotbollens världsorganisation Fifa. Det öppnar upp för de stora kontrakten och de stora pengarna.

Själv är Abubakar Imtiaz fjärde generationens fotbollsfabrikör. Han har sett Sialkots exportsektor snubbla – och resa sig igen. Framgångsreceptet stavas manuellt arbete. 

– Kina vill inte konkurrera om handsydda bollar. De fokuserar hellre på mer avancerad produktion än att lägga så mycket arbetskraft på en boll som säljs till kunden för tre–fyra dollar. Vi i Sialkot utnyttjade det för att växa.

Människor är billigare än maskiner

Flera av världens största fotbollsligor spelar fortfarande med handsydda bollar. I stora delar av världen är handsytt konsumenternas förstaval.   

– I Nord- och Sydamerika föredrar de handsydda bollar på grund av kvaliteten och hållbarheten. En handsydd boll klarar spel på ett ojämnt fält eller en gata utan att gå sönder, men en maskinsydd förlorar sin form efter 3 000–4 000 sparkar, förklarar Abubakar Imtiaz.

Ordet fabrik för tankarna till automatisering. Men anläggningen är en kal betongsal.

Ett hundratal män sitter på låga stolar och syr. Trär nålarna genom fem- och sexkantiga polyuretanstycken. Drar åt polyestertråden med yviga armrörelser. Trär nålarna. Drar åt.

Ungefär 2 000 stygn krävs. De som varit länge i yrket vittnar om värkande händer och knän.

Företaget som äger fabriken är ett av stadens största och tillverkar alla typer av fotbollar. Värmelimmade kräver teknikinvesteringar och är dyrast. I Sialkot är människorna billigare än maskinerna.  

Varje boll tar två timmar

I betongsalen sys bollar åt Umbro och Jako. Platschefen som i smyg släpper in Arbetet Global säger att personalen är anställd med minimilön.

Alla har inte samma tur. De flesta av Sialkots hundratals fotbollsfabriker betalar ackordslön.  

Affaz Bader grimaserar av ansträngning när han vrider det styva materialet. Fotbollar sys från insidan. Därefter vänds de rätt genom att den nästan färdiga bollen tvingas ut genom hålet som ska fyllas av den sista sexkanten. 

– Det sista stygnet är svårast. När du syr från insidan syns inte sömmarna, säger han. 

Fotbollen är Fifa-godkänd och säljs för strax över 300 kronor. Av det får Affaz Bader tio kronor, eller 200 rupier. Varje boll tar två timmar.  

– Att sy fotbollar är mitt första och mitt enda jobb. Jag började när jag var 15 år och jag är 37 nu, säger han.

”Vi borde få ett erkännande”

Affaz Bader har en familj att försörja. Pakistan har drabbats av den högsta inflationen på ett halvsekel, mat och bränsle har rusat i pris. Några ekonomiska marginaler finns inte.  

– Det här är det tillverkningsjobb som betalar mest. Det här är det enda jobb jag kan hitta som jag kan överleva på.

Under sina över 20 år i yrket har han lärt sig en del om fotboll. Affaz Bader vet att det är en världssport. Och att det är stora pengar i rörelse. 

– Det är så stor skillnad på det vi får och det bollarna säljs för. Vi borde få det erkännande vi förtjänar. Fotbollsspelarna är kända i hela världen men de skulle inte kunna spela utan oss.

Den informella fabrik där Affaz Bader tillbringar tio timmar om dagen saknar namn. Det finns ytterligare ett trappsteg.

I byarna runt Sialkot ligger sycenter som etablerades när industrin skulle rensa ut barnarbetet. Innan syddes dessa fotbollar i privata hem. Nu är centren en billig arbetskraftsreserv när sportföretagen behöver fylla stora beställningar. 

Tjänar 2,8 kronor i timmen

Strax utanför stadskärnan syr tio kvinnor i ett illa upplyst rum. Några småbarn leker bredvid sina mammor men chefen som visar runt skriker åt dem att gömma sig så att de inte syns på bild. 

– Vi får 110 rupier per boll vi syr, säger Lubna Munawar.

Det ger henne en timlön på 2,8 svenska kronor. 

– Jag har tre barn, tre döttrar, och det är svårt att få ihop det. Deras skolavgifter är den största utgiften. De kostar 12 000 rupier i månaden.

För att betala skolan måste hon sy fem bollar om dagen, 26 dagar i månaden. Det finns inga alternativ. Inga andra inkomstkällor i byn.  

– Jag vill inte att mina barn ska behöva göra det här, säger Lubna Munawar.

– Jag vill att de ska få bra jobb. Jag vill att de ska bli framgångsrika.

”De borde betala oss mer”

Adidas vill inte uppge hur mycket företaget betalar för VM-bollarna. Men prisskillnaden mellan fabrik och butik är stor. Enligt insatta källor får Forward Sports ungefär 350 kronor styck.

I Sverige köper Arbetet Global en VM-boll för 1 600 kronor. Det är en dryg hundralapp mer än vad Ali Murtaza, 23-åringen som trycker bollens mönster, har i grundlön i månaden. 

– Det är inte rättvist, säger Ali Murtaza när han får veta vad bollarna säljs för.

– De borde betala oss mer om den kostar så mycket.

Från Sialkot till Farsta

Kvällssolen skiner på Kvickentorps bollplan när FOC Farsta fotboll tränar inför årets sista match. Offensiva mittfältaren Michael Ndow, 13 år, har haft en stark säsong.

Ett större lag har bjudit in honom till provträning, kanske ett första steg mot målet att bli proffs.   

Avståndet mellan Sialkot och Stockholmsförorten är långt. Men kopplingen finns. Start- och slutpunkten i fotbollens globala värdekedja är förbundna genom spelare och fans.  

– Det där är VM-bollen, säger Michael Ndow direkt när han får se den.

En bra boll ska vara hård och hålla formen. Adidas och Al Rihla får godkänt betyg. 

– Jag hade den förut, den är helt okej.

Vad tror du att arbetarna i fabriken som gör bollarna tjänar?

– Det är ganska mycket bollar som köps, bara i Sverige säljs det nog 80 000. Det tar ändå lång tid att göra allt det så de som jobbar i fabriken borde kunna tjäna ganska bra.