Därför har extremhögern blivit extremgullig
Radikalhögern har en bisarr förkärlek för manga och publicerar gärna bilder på sina ledare som storögda seriefigurer. Myra Åhbeck Öhrman reder ut hur det kommer sig.
Collaget är bilder ur den meme-kultur som uppstått på nätet där japanska seriefigurer blandas med högerextrema budskap.
ESSÄ. Klockan sju på kvällen, den tionde september, postade Sverigedemokraternas twitterkonto ett officiellt tack för valrörelsen till sina närmare 130 000 följare.
En kort video tonsatt med en så remixad version av Ungsvenskarnas vallåt ”Sol igen” att den platsat på Smurfhits.
I videon fick Jimmie Åkessons solglasögonprydda nylle pryda karaktärer från tecknade serier. Allt från svulstiga muskelknuttar i Baki the Grappler och He-Man till allmänna badasses från anime-serierna Initial D, Jojo’s Bizarre Adventure och Dragon Ball.
Det kan summeras med ett ord: bisarrt. Med två ord: ”esoterisk cringe” – något så svårbegripligt oskönt att det bara kan tilltala de mest internetskadade. Eller möjligen animefans.
Venndiagrammet över de två kategorierna är en nästan perfekt cirkel.
Idolporträtt på Åkesson
Det är heller inte första gången Jimmie Åkesson avbildats på det sättet. 2015 bytte hans privata Facebookonto profilbild till ett halvtaskigt idolporträtt av honom själv som mangafigur med ett segervisst flin och en svensk flagga.
”Möt Yummie Aki-San 😀 ” skrev han som kommentar till bilden. Där föddes i ett svep både en återkommande personlig mardröm och ett smeknamn jag önskar att fler skulle använda för honom än i dag.
Vi kan, och borde, skratta åt det här. Men faktum är att Yummie var före sin tid.
Giorgia Meloni – nyfascisten som svurits in som Italiens nästa premiärminister – har vid flera tillfällen delat fan art av sig själv ritad som animekaraktär, i propagandasyfte.
Donald Trump figurerade också ofta, under sin politiska storhetstid, i memes tillsammans med (eller i värsta fall: ritad som) gulliga, storögda figurer.
Så hur kommer det sig att ytterhögern har en så speciell relation till japanska seriefigurer?
Japan högernationalistiskt
En del av förklaringen hittas förmodligen i Japans egen högernationalistiska politik och historia, samt den kultur dessa ger uttryck för, inte minst genom ett flertal animeserier. Den andra, mer intressanta, delen kräver en viss internethistorisk arkeologi.
1999 startade den japanska nätbubbleomslagspojken Hiroyuki Nishimura sajten 2channel, ett forum för att diskutera anime och datorspel. Inom några år hade sajten blivit skådeplats för ett stort antal skandaler.
Mest anmärkningsvärd var kulturen att tillkännage mord och självmord i forumet, innan de utfördes.
Det blev också en plats där den nya japanska alternativhögern, Netto-uyoku, kunde ventilera sin ilska över Sydkorea. De upplevde att landets övertramp – som orättvist fotbollsspelande – tystades ner av etablerad media.
Förutom sydkoreaner och mainstreammedia fick invandrare, liberaler och vänstern sin beskärda del av hat, i ett mönster som borde kännas bekant för de allra flesta som varit på internet.
Netto-uyoku sysslade tidigt med strategier för att tysta politiska motståndare. Samordnade drev mot kommentarsfält eller fejkat konsensus genom spampostande från ett mindre antal aktörer uppfanns.
”Moot” Poole möter 4chan
När 15-åriga Christopher ”Moot” Poole skapade den engelskspråkiga 2chan-kopian 4chan, 2003, var syftet samma som originalets: Ett forum för att skräpposta och diskutera anime.
Lustigt nog skulle det, också som originalet, många år senare nämnas som en grogrund för den amerikanska alt right-rörelsen.
Richard Spencer, grundaren av altright.com, uttryckte ofta sin uppskattning för både Japans politik och anime. I en intervju med Buzzfeed News sa han att serierna ”passade althögerns estetik”, och att onlinekulturen var ovärdelig för att nå unga människor.
”En kille som är 22, precis tagit examen från college, arbetar på Starbucks och är förbannad och alienerad utan att veta riktigt varför. Du kan nå honom genom en meme, medan du inte kommer att nå honom genom en bok om traditionalism.”
Så försågs mängder av precis de förbannade unga män Spencer identifierat med ett mål för sin frustration. De hade massor av tid att lägga på att sprida såväl hat som bilder på gulliga mangaflickor online, gärna i kombination.
SD använder estetiken
Yummie Aki-San är kanske ett hemligt fan av anime, men troligast är att SD:s kommunikatörer, Meloni och andra som använder sig av estetiken sett att det är ett språk som talas av möjliga sympatisörer.
För de miljontals animefans som inte gillar fascism, och resten av oss som har oturen att ha fötts med fungerande ögon, förblir det tyvärr mest svårbegripligt pinsamt.
