Jag minns fortfarande rubriken i den sydafrikanska tidningen: ”Lag om våld i hemmet bryter ny mark.” 

Det var i december 1999, bara någon dag innan redaktionen – och resten av Sydafrika – checkade ut för sommarsemestern. Millennieskiftet låg runt hörnet och Sydafrika vibrerade av framtidsoptimism – trots begynnande mutskandaler och muller om att ANC ”inte levererar.” 

Några månader tidigare hade jag landat i ett purpurfärgat Johannesburg och klivit rakt in på en progressiv tidningsredaktion.

Vi var ett gäng idealister som skulle rapportera om det nya Sydafrika och den stora majoritetens utmaningar, vardag och glädjeämnen. Ändå var det bara jag, journalistpraktikanten från Sverige, som studsade till över nyheten om att våld i hemmet numera var straffbart.

Snabbt förstod jag hur normaliserat kvinnoförtrycket var. Det var nog där och då som jag blev feminist.

Det hade alltså varit fullt lagligt för män att prygla sina hustrur, flickvänner och barn flera år efter att Nelson Mandela svurits in som landets första demokratiskt valda president.

Snabbt förstod jag hur normaliserat kvinnoförtrycket var. Det var nog där och då som jag blev feminist.

Under åren har jag sett kvinnor bära den afrikanska kontinenten på sina axlar. Kvinnor som bara dagar efter att de fött barn står på åkern, flickor som bär ved och tunga vattendunkar medan pojkarna sparkar boll och deras fäder dricker öl i skuggan av ett akaciaträd.

Trots det välkända faktum att kvinnor utför det mesta av jordens arbete, skaffar mat till sina familjer och ser till att barnen går i skolan, är kvinnors politiska och ekonomiska inflytande fortfarande mycket begränsat, även i länder som Rwanda där hälften av parlamentsledamöterna är kvinnor. 

Men skrapar man på ytan träder en mer nyanserad bild fram. Jag tänker på de rebelliska barnmorskorna i Moçambique som lite diskret erbjöd sig att sterilisera kvinnor som hade fött sitt femte eller sjätte barn.

– De här kvinnorna ska inte utsättas för fler graviditeter. Men ju fler barn, desto högre status har mannen. Då säger vi till kvinnorna att deras män aldrig kommer att få reda på att ett ingrepp har utförts, berättade en barnmorska för mig.

De tog helt sonika kniven i handen och räddade livet på tusentals kvinnor.

En scen från filmen Utvandrarna, där en ursinnig och handlingskraftig Karl-Oskar sågar itu sin och Kristinas säng, gör sig påmind. Mannen som inte kan behärska sin sexualitet, på bekostnad av kvinnans liv.

Mödradödligheten är fortfarande skrämmande hög i stora delar av Afrika men just i Mocambique ser man en positiv utveckling. Och det är mycket tack vare kvinnornas handlingskraft. När landets tömdes på läkare efter det blodiga inbördeskriget axlade barnmorskor och sjuksköterskor ansvaret att utföra kejsarsnitt. De tog helt sonika kniven i handen och räddade livet på tusentals kvinnor.

Allt medan männen tuppade sig om titlar och status.