En kvinna i varselkläder sitter i Perus parlament.

”Ibland blir jag helt uppgiven när jag förstår hur mina politiska motståndare ser på oss arbetare: som en belastning, som robotar som de kan slänga i soporna när vi går sönder. De ser inte oss som människor,” säger Isabel Cortez.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Från marmortrappan utanför den höga, sirliga järngrinden till kongressbyggnaden pekar Isabel Cortez tvärs över parken mot den tungt trafikerade Andahuaylasgatan: Där brukade hon gå och sopa upp fimpar och småskräp med kvast och skyffel. 

– Då gjorde jag rent gatorna, nu gör jag rent i kongressen. Båda jobben är både viktiga och tunga. Det svåraste här har varit att möta dem som har levt hela sina liv i politiken. Jag var så naiv och oskyldig när jag kom in här, säger Isabel Cortez.

Hon började engagera sig fackligt år 2009 av ilska över otryggheten som hon och hennes arbetskamrater levde i. De var inte anställda av kommunen, utan av företagen som kommunen köpte in tjänster av.

– Efter varje val sade den nye borgmästaren upp alla kontrakt och anlitade sina vänners företag. På jobbet möttes vi av en stängd dörr och blev tillsagda att lämna in arbetskläderna och hämta uppsägningslönen nästa dag, minns hon.

Hyra och mat till barnen

En assistent kommer in på det enkla men rymliga kontoret och visar fram jobbmobilen med ett färdigskrivet sms som Isabel Cortez okejar med en nick och ett ”tack vad skulle jag göra utan dig”.

Hon fortsätter berätta:

– Varje gång oroade vi oss för vad vi skulle ge våra barn att äta och hur vi skulle betala hyran. Men vid en punkt började vi fråga oss: hur kan de göra så här mot oss? Och vad kan vi göra för att ändra på det?

Facket talade med advokater och begärde ut handlingar. Det visade sig att kommunallagen var tydlig: den offentliga renhållningen får inte läggas ut på entreprenad utan ska skötas av personal som är anställd av kommunen.

År 2015 lämnade de in en stämning mot Limas kommun, underskriven av 570 gatusopare under ledning av Isabel Cortez.  

– Många sade att vi var galna. Domstolen skulle aldrig döma emot kommunen även om vi hade rätt, sa de. 

”Såg mig som stålkvinna”

Det gick rykten om att de skulle hamna i fängelse alla 570 om de förlorade målet.

– Mina kamrater såg mig som en stålkvinna och utåt visade jag ingen rädsla. Jag sade att i fängelset får vi gratis mat och husrum. Men inombords tänkte jag på mina barn. Jag skulle få lämna dem hos mina föräldrar, men de bor utanför Lima så det skulle bli svårt för oss att träffas.

Kommunen vann i första instans. Facket överklagade.

– Jag drömde mardrömmar varje natt. På dagarna jobbade jag och sedan satt jag i möten, analyserade domskälen och tog fram mer argument och bevis. När vi väl hade kommit så långt kunde vi ju inte backa. Vem skulle göra det annars? När?

Isabel Cortez tar på sig en varselväst över sin stickade tröja.

Hur maktlös och förbannad jag än känner mig så kan jag inte backa nu. Många har blivit inspirerade av mig, och jag kan inte svika dem. Jag har inte tagit mig ända hit för att ge upp.

Isabel Cortez (fotograferad av Kinga Sandén)

Isabel Cortez och hennes arbetskamrater vann i Högsta domstolen år 2018. Och sedan hände absolut ingenting. Kommunen lovade, förhandlade och förhalade. Den var bunden till städbolaget avtalstiden ut, hette det.

I april 2021 valdes Isabel Cortez in i kongressen för vänsterkoalitionen JP efter att ha kandiderat för andra gången.

– För bara några år sedan brukade facket säga att vi skulle hålla oss borta från partipolitiken därför att den är smutsig. Kampen skulle föras fackligt. Det var helt fel. Vi måste gå till roten med de orättvisor som gör att våra rättigheter kränks ostraffat. 

Ordförande i arbetsmarknadsutskott

Hon blev ordförande i parlamentets arbetsmarknadsutskott och i juli 2021 röstade kongressen igenom ett tillägg hon föreslagit för att täppa till kryphålen i lagen som förbjuder utlokalisering av kommunal renhållning.

Flera av hennes lagförslag på det arbetsrättsliga området rör självklarheter ur svenskt perspektiv, som rätten att organisera sig fackligt och strejka utan att bli straffad av arbetsgivaren.

Men i Peru är förslagen radikala, och Isabel Cortez blotta närvaro i kongressen provocerar.

I början trodde hon att hon inbillade sig blickarna och nålsticken från kollegerna. Under debatten om lagen om förbud mot utlokalisering förklarade en ledamot för henne att lagen skulle innebära att ingen skulle våga investera.

– Han sade att det är lätt att vara djärv när man är okunnig och att det var fräckt av mig att tala om saker jag inte förstod. Jag svarade med att läsa upp kongressens ordningsregler där det står att personangrepp är förbjudna. Han bad om ursäkt och sade att det var ett skämt, säger Isabel Cortez med ett leende som inte når ögonen.

– Ibland blir jag helt uppgiven när jag förstår hur mina politiska motståndare ser på oss arbetare: som en belastning, som robotar som de kan slänga i soporna när vi går sönder. De ser inte oss som människor.

Fortfarande ingen anställning

Ett år efter att lagen gick igenom har Limas kommun fortfarande inte anställt en enda av renhållningsarbetarna.

Efter ett vitesföreläggande i mars lovade kommunen att gradvis föra över de 800 arbetarna från entreprenadbolaget till kommunen.

Men i en ny inlaga hävdar kommunen att det bara gäller de 296 som är kvar av dem som var med och undertecknade den ursprungliga stämningen år 2015. Så länge processen fortsätter händer ingenting. 

Kommunalarbetare i orange kläder demonstrerar i Lima.
Renhållningsarbetare demonstrerar utanför kongressen i Lima.

Utanför kommunhuset ett par kvarter från kongressen står en liten frusen klunga i orangea reflexvästar från Sitobur, Isabel Cortez fack, och skanderar halvhjärtat: “Våra rättigheter nu!” och “Vi är inte rädda längre!”. De turas om varje dag sedan i januari. 

– Det är ovärdigt att vi ska behöva böna och be om att kommunen ska följa lagen och jag har verkligen annat för mig än att stå här. Men Isabel har visat att det är värt att kämpa, att förändring är möjlig, säger Elena Veronica Coopi Morales.

Hon är en av fyra renhållningsarbetare i Sitobur som kandiderade i kommunalvalet i oktober i år.

”Kan inte backa nu”

Vid skrivbordet på sitt kontor ser Isabel Cortez bedrövad ut när hon tänker på sina före detta arbetskamrater.

Hon har besökt många kommuner för att försöka få dem att följa lagen, säger hon, och fått svaret att de inte har budgetutrymme.

Så nu bearbetar hon finansdepartementet för att få fram öronmärkta pengar till riktiga anställningar och förbereder ett lagförslag på samma tema. 

– Hur maktlös och förbannad jag än känner mig så kan jag inte backa nu. Många har blivit inspirerade av mig, och jag kan inte svika dem. Jag har inte tagit mig ända hit för att ge upp.