”Hur länge har du byggt ställning?”

Jag får frågan nästan varje gång jag träffar en ny kollega under fabriksstoppet.

Svaret blir lite pinsamt: jag extraknäcker bara.

Diskussionerna fortsätter sedan hela dagarna, med undantag för när maskinerna dränker allt ljud.

Oavsett om det är kollegan som snart ska pensioneras, småbarnsföräldern eller lärlingen pratar de nästan bara om en sak: orättvisor.

Medan vi står tolv meter upp i en panna fnyser en kollega åt säkerheten på byggena. En hjälm hjälper väldigt lite om vi är för underbemannade för att hinna jobba lugnt.

En sele är en klen tröst om firman inte har räddningsutrustning eftersom den snabbt stryper benens blodtillförsel.

I stället ska byråkrater utan branschvana eller tid att besöka arbetsplatserna ’skydda’ oss.

Vi är helt enkelt en yrkesgrupp som jobbar med hala handskar och skor i regn, kring brännheta rör och på höga höjder innan skyddsräcken monterats dit.

Samtidigt vill högern ta ifrån arbetarna rätten att utse skyddsombud. I stället ska byråkrater utan branschvana eller tid att besöka arbetsplatserna ”skydda” oss.

Kan inte välja bort bilen

När en annan kollega langar stålplank suckar han tungt av ryggsmärtor som aldrig upphör. Han vet inte vart han kan ta vägen dagen han inte längre orkar bygga ställning.

Vem anställer 55-åringar? Alla fysiska jobb går ju bort när man slitit ut kroppen. Och att sätta sig i skolbänken vet han redan nu skulle misslyckas.

Det är honom högern stampar på när de baklåser pensionsgruppen.

Det är han som betalar med rygg, nacke och knän för dålig arbetsmiljö och höjd pensionsålder.

I riksdagen är arbetslöshet ett procenttal. Här är det folks liv.

Senare i lastbilshytten oroar sig en kollega för bränslepriserna. Hur ska han kunna välja bort bilen när bussen kostar skjortan men knappt går?

Sänkt bränsleskatt på en kraschande oljemarknad är som plåster på köttsår. Han skulle vinna på att de kortsiktiga bränslestöden nådde arbetare och landsbygdsbor i stället för rikas vrålåk i Danderyd.

Han skulle vinna på att samhället långsiktigt hjälpte alla oss som inte har råd att ställa om.

Kraftigt utbyggd och galet billig kollektivtrafik så att han kan ta sig till och från jobbet till rimlig kostnad och tid vore en bra början.

Sänkt A-kassa förstör liv

Mitt i natten hissar vi upp brädor med traversen och en kollega påtalar den ekonomiska krasch som snart lär ske.

I riksdagen är arbetslöshet ett procenttal. Här är det folks liv.

Staten kan göra mer för att rädda byggjobben, exempelvis återinföra investeringsstödet och driva byggprojekt genom lågkonjunkturer med ett statligt bostadsbolag.

Blir mina kollegor av med jobbet är det inte av lathet

Framför allt måste politikerna hålla fingrarna borta från att sänka A-kassan och att slita den ur händerna på branschkunniga för att ge ansvaret till byråkrater på myndigheter med ständiga nedskärningskrav.

Blir mina kollegor av med jobbet är det inte av lathet – då ska de också kunna hanka sig fram till nästa anställning.

S ville sänka skatten

Kaffemaskinen snarkar i baracken när en kollega skämtar om hur mycket skatt vi är tvungna att betala.

Få vet alls att Socialdemokraterna försökte sänka skatten på arbete med en enorm skattereform i Januariavtalet.

Liberalerna och Centerpartiet hade lovat att stödja ett skifte i beskattning från arbetare till storbolagsdirektörer. Sen pös de ur avtalet innan reformen genomförts.

Vad hjälper en hundring extra

Kvar finns högerns eviga skattesänkningar för de rikaste, snyggt paketerade ihop med jobbskatteavdrag.

Notan går till barnens förskola och farmors äldreboende.

Vad hjälper en hundring extra för mina kollegor när de tvingas betala ur egen ficka för att familjen ska få välfärd?

Billig utbildning går alltid före kvalitativ.

Jag monterar bredvid en lärling som bytt jobb efter att chefen vägrat betala hans montörsutbildning.

Det visar sig i personalstyrkan: firmorna föryngras inte.

Ovanpå det är gymnasiets bygglinjer söndermarknadiserade – billig utbildning går alltid före kvalitativ.

Högskolebehörighet på de praktiska linjerna är ett bra första steg: ingen fjortonåring ska välja bort bygglinjen av rädsla för att fastna i en bransch man inte gillar.

Det offentliga måste också ställa krav på lärlingar i upphandlingarna för att tvinga firmorna att se efter sina unga. Dessutom måste skolan städas fri från vinstjakten.

Polacker skeppas till Sverige

Strax innan vi kliver av nattpasset och kliver på dagspasset pratar vi om våra kollegor på andra firmor.

Polacker skeppas hit, flitiga arbetare som gör bra ifrån sig. Ändå tvingar skurkföretag dem gå med på en tredjedel av vår lön.

Alternativen är få: hemma i Polen tvingar skurkföretag tjecker att jobba ännu billigare än polackerna.

I land efter land ser det likadant ut: internationella kedjor av lönedumpning.

Här måste offentliga upphandlingar kräva kollektivavtal så facken får juridiska muskler mot bolagsägarna.

Djungeln av underentreprenörer måste kapas.

Dessutom måste arbetskraftsinvandringen prövas mot arbetsmarknadens behov: en femåring kan fatta att mina kollegor antingen förlorar jobbet eller sina löner när arbetare importeras till branscher utan behov av fler arbetare.

Vi behöver angripa bolagens internationella lönedumpning just internationellt via utrikesdepartementet, EU och FN.

Det här är arbetare som inte ser sig själva i riksdebatten.

Kollegorna brölar adjö när jag kryper ut genom pannans trånga lucka. De som fått någon slags sömn under natten stannar senare än oss som dygnat på fabriken.

Det här är arbetare som inte ser sig själva i riksdebatten.

De få gånger politikerna inte gör arbetarklassen osynlig yrar de om TAN-väljare som vill höja straffen och bygga ut kärnkraften.

Men mina kollegor pratar om helt andra orättvisor hela arbetsdagarna.

Där har Magdalena Andersson sin chans att bli arbetarklassens röst.