Jobbfrågorna där SD går emot högersidan

“Det är enormt viktigt för oss”. Så sade den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Mattias Karlsson nyligen till Sydsvenskan. 

Det handlade om a-kassan. Han krävde ett löfte från M-ledaren Ulf Kristersson om att inte sänka den, och han ville ha en skriftlig försäkran för att släppa fram en M-ledd regering. 

Både när det gäller a-kassan och sjukförsäkringen har Sverigedemokraterna i valrörelsen fått frågor om hur de ska försvara sin linje i förhandlingar med högerpartierna. Deras syn liknar mer vänstersidans här. Men även i frågan om hur arbetslösa ska få jobb är det nya blocket splittrat. 

Fler nystartsjobb

M, KD och L vill ha fler nystartsjobb, en form av subventionerade anställningar som infördes av alliansregeringen 2007. Alla arbetsgivare som uppfyller kriterierna har rätt till statlig ersättning, beroende på hur länge personen varit utan jobb.

Men SD vill på sikt ta bort de statliga subventionerna helt. I sin valplattform skriver partiet så här: ”I stället för ineffektiva konstruktioner som nystartsjobb, etableringsjobb och introduktionsjobb, bör politiken verka för att skapa en större efterfrågan på riktiga jobb.” 

Riktiga jobb skapas, enligt SD, i stället genom en ”industripolitik som värnar företagens möjlighet att investera och växa och stimulera tillväxt”. 

Undantaget är att partiet vill införa lärlingsanställningar, en ny typ av jobb med statligt stöd.

Jämfört med högersidan är de också mer positivt inställda till arbetsmarknadsutbildningar. 

Tuffa förhandlingar om jobbfrågorna kan alltså vänta vid ett maktskifte. 

Just arbetsmarknadsutbildningar är ett område där det skulle kunna bli förändringar med en ny regering, menar Anders Forslund, professor emeritus på Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU. Men han påpekar att Arbetsförmedlingen även under denna mandatperiod haft svårt att använda alla pengar de fått till sådana utbildningar.

– Så vilken betydelse det kommer få i praktiken är väldigt oklart, konstaterar han.

Radikala förändringar

De senaste åren har Arbetsförmedling genomgått radikala förändringar. Nedskärningar, stängda kontor och fler fristående jobbmatchare.

Bakgrunden var både januariavtalet som ville se en ny Arbetsförmedling och att S-ledda regeringen tvingades styra på en M/KD-budget.

Även i år styrs jobbpolitiken till viss del av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. De fick igenom vissa ändringar i regeringens budget. 

Adnan Habibija, arbetsmarknadspolitisk utredare på LO, tycker att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ”inte har ett imponerande track record när det gäller arbetsmarknadspolitiken”. 

 – Genom de högerkonservativas gemensamma budget för 2022 slaktades extratjänster och arbetsmarknadsutbildningar, insatser som är viktiga för att stärka arbetssökandes möjligheter på arbetsmarknaden, menar Adnan Habibija.

Näringslivet: Fullfölj AF-reformen

När det gäller förändringarna av Arbetsförmedlingen så hoppas Patrik Karlsson, Svenskt Näringslivs policyexpert på kompetensförsörjning, att ”en ny regering, oavsett vilken” fullföljer reformeringen av Arbetsförmedlingen. 

– För få arbetssökande får i dag ta del av insatser som leder till jobb. Myndigheten behöver stärka aktivitetskrav och kontroller och förtydliga hur samverkan ska gå till mellan myndigheten, kommuner och leverantörer, anser Patrik Karlsson. 

ST: Framtiden oviss

Åsa Johansson, ordförande för fackförbundet ST på Arbetsförmedlingen, konstaterar att framtiden i nuläget är oviss. Avgörande blir det slutgiltiga valresultatet och hur regeringsbildningen går. 

– Men vi uppfattar inte att det finns några stora krav på att lägga ner Arbetsförmedlingen, säger hon. 

I politiken finns en stor uppslutning att fortsätta reformen av myndigheten. 

Åsa Johansson konstaterar att högersidan är positiva till en stark kontroll av de medel som ska gå till de fristående aktörer som jobbmatchar på uppdrag av Arbetsförmedlingen. Och den kontrollen är alla eniga om att hennes myndighet ska stå för. 

– Sedan finns ju alltid en risk att det tas pengar från arbetsmarknadspolitiken, för att finansiera någon annan politisk kompromiss.