Så vaknar vi upp till en ny vecka. En ny mandatperiod. Några av oss med avgrundsdjup ångest, oro eller förakt. Andra med tillförsikt inför en blåbrun regeringsbildning som än så länge bara existerar i limbo mellan Liberalernas försäkran om att inte bilda regering med Sverigedemokraterna och Sverigedemokraternas försäkran om att inte bilda regering med Liberalerna.

En stor del av den omhuldade politikerklassen vaknar nog dessutom upp med en bultande baksmälla till följd av en misslyckad valrörelse eller en lyckad valvaka.

Rapporteringen från de senare var på många sätt den stora behållningen av gårdagskvällen. Hela spektrat av känslor fanns representerat.

Timbros Benjamin Dousas tomma stirrande vid insikten att näringslivets fjäskande för SD-väljare bara lett till att Moderaterna förpassats till platsen som tredje största parti.

Glädjeskutt med prideflaggor

Liberaler som glädjeskuttar med prideflaggor för att fira att de med nöd och näppe klarat sig över spärren efter att ha öppnat upp för samarbete med riksdagspartiet som står bakom klassiker som att kalla homosexualitet en perversion och att rösta emot att sluta tvångssterilisera transpersoner.

Gråtfärdiga socialdemokrater som tittar upp på Maggan som borttappade hundvalpar, och villrådiga vänsterpartister. Ebba Busch som hytter med fingret och skriker om maktskifte.

Roligast av alla hade ändå Sverigedemokraterna, med god marginal. Congatåget var långt, och glasen av allt att döma närmast bottenlösa. Åkesson hade – under fredagens partiledardebatt – lovat att ta bort alla nazister från partiets listor innan söndagen.

Siffrorna såg bättre ut än någonsin.

Med så bra förutsättningar för ett party kan man unna dem att spåra ur lite. Särskilt när resultatet blir så väldigt talande.

Vinet och segerns rus

I vinet finns sanningen, brukar man ju säga. Vinets och segerns rus i kombination visade sig göra ännu mer för att visa vad som ligger och skvalpar under ytan hos ännu en framstående sverigedemokrat.

Mot slutet av den direktsända vakan från Samnytt och Exakt24 dyker en, vad som framstod som, dretfull Rebecka Fallenkvist upp i sändningen.

Rebecka är frontfigur för SD:s propagandaorgan Riks, och har i en intervju med DN beskrivit sig själv som ett exempel på lyckad assimilering (hennes föräldrar är rumänska flyktingar).

Fallenkvist uppgav samtidigt att hon inte brydde sig om partiets nazistiska rötter eftersom det skett innan hon var född.

Det gör det faktiskt lite extra talande när hennes reaktion på frågan om hur det känns så där i ruset och glädjen slänger upp armen i luften och utbrister “HEL…G SEGER!”

”Hell seger”

Att hon en knapp sekund senare korrigerar med att upprepa “… det är en segerhelg. För SD. En segerhelg” hjälper föga om man vet att “Hell seger” är en svensk översättning av tyskans “sieg heil”, och har använts som stridsrop av svensk extremhöger i decennier.

Något det är svårt att tro att Rebecka inte gör, med tanke på vilket partis regionfullmäktigeposter hon kandiderar till.

Ja, en segerhelg är det sannerligen för SD. Kanske inte för Åkessons rensning av listorna eller de borgerliga partier som krattat manegen för dem – med sjunkande valresultat och som enda belöning. Har de tur kanske de får vara med i det heilande congatåget nästa valvaka.

Den baksmällan unnar jag dem verkligen.