Jan Björklund gjorde rätt i att vara oroad för demokratin

ESSÄ. Den 11e november 2018 kliver Jan Björklund upp i riksdagens talarstol med tunga steg. Det var inte det här han hade kämpat för, inte det här han hoppats på. Men nu ska han strax rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister.

Björklund säger att om dagens omröstning enbart handlade om Ulf Kristersson eller Alliansen så hade han röstat Ja. Men ”dagens omröstning handlar även om något mer, och något större.” Han lyfter högernationalism i Europa under 1900-talet. Han påminner om Donald Trump, Brexit, Le Pen samt de auktoritära styrena i Polen och Ungern. Han påminner om Sverigedemokraterna.

Björklund menar att det större som statsministeromröstningen handlar om är den liberala demokratin. Efter att ha röstat ned Kristersson lämnar han talarstolen, kanske med något lättare steg. Han har gjort sitt val. 

Hade Björklund rätt? Finns det ett hot mot den liberala demokratin? Låt oss backa bandet.

Ideologisk evolution slut

År 1806 förkunnade den tyska filosofen Hegel historiens slut. Mänskligheten skulle leva vidare och nya händelser äga rum. Men Historien – förstådd som resan av framsteg där civilisationen långsamt, våldsamt men logiskt rör sig till sitt mål – var över.

Människans ideologiska evolution hade nått fram till sin slutpunkt. Den liberala demokratins principer.

Hegel själv levde i en begynnande tid för den liberala demokratin. När han var barn utropade Amerika självständighet. När han var student inträffade den franska revolutionen och som vuxen såg han Napoleon rida in i staden Jena strax före det stora slaget vid Jena-Auerstedt.

Det senare beskrev han som att ha bevittnat ”världsanden på hästrygg”.

Kanske speglade den politiska utvecklingen hans optimistiska syn på historiens gång. 

Hegel såg historien som en dialektisk process där vi succesivt tar oss från det ena tillståndet till det andra. Varje historisk fas bär på en viss uppsättning sociala idéer och arrangemang som leder till interna motsättningar. 

När dessa motsättningar blir lösta formas nästa steg i historien, som i sin tur har sina egna motsättningar som, när de blir lösta, formar nästa steg. 

För oss mot liberala demokratin

På så vis har historien tagit oss genom klanvälden, slavägarsamhällen och teokratier för att slutligen föra oss mot den liberala demokratin – det friaste och förnuftigaste av samhällen och därmed historiens slut.

I sin berömda essä The end of history? från 1989 dammade Francis Fukuyama av Hegel och förkunnade historiens slut på nytt. Kalla kriget var nu över, kommunismen besegrad och kvar stod den liberala demokratin som enda alternativ.

Under de drygt trettio år som gått sedan essän publicerades har Fukuyama fått äta upp sin förkunnelse åtskilliga gånger. 

Senast i februari 2022 släppte den amerikanska organisationen Freedom House sin årliga rapport om hur demokratin mår på ett globalt plan. Rapporten visar att för sextonde året i rad så är demokratin på tillbakagång. 

Fenomen som Trump, Orban, Le Pen och Sverigedemokraterna är inte längre nyheter.

Samtidigt har Kina byggt upp världens näst största ekonomi, större än de fyra efterföljande ländernas ihop. Av världens två supermakter befinner sig den ena i en demokratisk recession och den andra en kommunistisk enpartistat.

Vad tog Hegel och Fukuyama fel på? Varför tog inte Historien slut?

Vi som förespråkar demokrati, oavsett om den är social eller liberal, måste inse att hotet är allvarligt. I det korta perspektivet består hotet av ett blåbrunt regeringsalternativ

Lösa motsättningar

Fukuyama skrev i sin essä att den liberala demokratin inte bara hade svar på de motsättningar som tidigare präglat mänsklighetens olika faser; urmänniskans strävan efter ömsesidigt erkännande, slavsamhällets motsättningar och kampen för universella rättigheter.

Den liberala demokratin kunde även lösa den sista stora motsättningen som varit i fokus sedan Karl Marx. Motsättningen mellan arbete och kapital.

Visst finns ojämlikhet mellan rik och fattiga menar Fukuyama, och visst har den ökat, men i grunden har inte ojämlikheten med samhällets grundläggande juridiska och sociala rättigheter att göra (han menade att de i USA mer har att göra med ett arv från slaveriet). 

Såhär trettio år senare är det uppenbart att han hade fel. Fel som kommer bli demokratins fall om det inte erkänns och åtgärdas.

Steven Levisky och Daniel Ziblatt skriver i boken Så dör demokratier att vår tids demokratier förfaller inifrån. I stället för militärkupper eller revolution så menar de att demokratins nedgång ”börjar med valsedeln”. 

Hotet kommer från anti-demokratiska högerpolitiker, som via samarbete med demokratiska högerpartier, får makt. 

Fara inför kommande valet

Precis den faran står vi inför i Sverige med det kommande valet. Eller som Per Svensson och Svante Weyler varnar för i den nya boken Mitten : En måttfull stridsskrift i polariseringens tid: ”högernationalismen eroderar den liberala demokratin på ungefär samma sätt som havet eroderar kustlinjer: det sker i olika takt på olika ställen”.

I stället för att rikta vårt hopp till teknokratiska reformer som ska stärka demokratins regelverk så menar Levisky och Ziblatt att politiken måste göra något åt drivkrafterna bakom demokratins försvagning. 

Vi måste åt orsakerna. 

De pekar särskilt ut den växande ojämlikheten som en orsak och skriver att ”när allt kommer omkring handlar det om mer än social rättvisa. Hela vår demokratis hälsa hänger på detta”.

I Hoten mot Demokratin skriver Martin Gelin och Erik Åsard att det finns två huvudförklaringar till varför stödet för högerpopulistiska partier i västvärlden ökar. 

Den ena handlar om ekonomi. Orsakerna är globaliseringens effekter, den växande ojämlikheten och följderna av finanskrisen 2008. 

Den andra huvudförklaringen ligger i kulturella förändringar. Författarnas svar är att båda förklaringar har bäring och att de samspelar.

När den franske ekonomen Piketty publicerade Kapitalet i tjugoförsta århundradet försökte han med hjälp av empiri visa att den växande ojämlikhet inte är en slump eller tillfällighet. Det är en funktion av den oreglerade kapitalismen. 

Spela kula

Den svenska författaren Per Molander har i boken Ojämlikhetens anatomi lyckats redovisa detta kanske enklare än någon annan.

Molander beskriver ett scenario där två lika skickliga spelare spelar kula men där den ena har fem kulor och den andra femtio. Spelet tar slut när den ena har slut på kulor. Vem kommer att vinna? 

I nio fall av tio kommer den med fler kulor vinna, trots att de är exakt lika skickliga. Varför? På grund av enkel matematik.

Så fungerar spelet kula, så förstärker den oreglerade kapitalismen ojämlikheten och så fungerar Sverige idag. 

Ojämlikhet innebär en riggad spelplan. Den som äger kommer springa ifrån den som inte äger, och den som äger mer än andra kommer öka på sitt försprång. Men som Molander skriver, reglerna för att spela kula kan ändras så att det blir rättvist. 

Samma sak gäller för kapitalismen. 

Hur ojämlikhet påverkar våra samhällen behöver inte förstås genom teoretiska resonemang. Tvärtom är dess effekter ofta konkreta.

Missnöjet på rekordnivåer

Lisa Pelling och Johanna Lindell skriver i Det svenska missnöjet att missnöjet är på rekordnivåer och går sedan igenom vad människor är missnöjda över. För långt att åka till sjukhuset, den låga pensionen, myndigheter som lämnar lokalsamhället, service som lämnar landsbygden och en bristande integration.

Men kan de ekonomiska klyftorna och dess effekter förklara vår tids missnöje och den liberala demokratins kris? Är det så enkelt?

Eric Protzer och Paul Summerville menar i boken Reclaiming populism: How Economic Fairness can win back Disenchanted voters att den främsta orsaken bakom den växande populismen inte är ojämlikheten i sig utan snarare att ojämlikheten är orättvis. Att det saknas lika livschanser. 

Poängen är viktig. Lika livschanser är avgörande och något som fler kan ställa sig bakom, även de som vanligtvis inte brinner för ekonomisk jämlikhet. 

Men i praktiken och i konkret policy spelar det mindre roll. Slutsatsen blir liknande – de växande ekonomiska klyftorna utgör ett av vår tids största hot mot demokratin och måste hanteras.

Ändå möts slutsatsen ibland med en axelryckning. 

Det faktum att Sverige har snabbast växande ojämlikhet av alla OECD-länder bryr sig inte den konservativa högern om. Att vi är det land i världen där miljardärer äger mest i förhållande till BNP (oligarkerna i Ryssland kommer på andra plats) tycker de är oproblematiskt.

Att Sveriges 542 miljardärer nu har en förmögenhet lika stor som halva Sveriges BNP menar de är rimligt, och att det främsta sättet dessa blivit rika på är genom att ärva menar de är rättvist.

Björklund hade rätt

Jag Björklund gjorde rätt i att vara oroad över framtiden för vår demokrati. Det finns ingen upplyst slutdestination, ingen punkt där förnuftet segrar och de interna motsättningarna försvinner. 

Vi som förespråkar demokrati, oavsett om den är social eller liberal, måste inse att hotet är allvarligt. I det korta perspektivet består hotet av ett blåbrunt regeringsalternativ. I det långa perspektivet består det av orättvisor som göder det högernationalistiska missnöjet.

Men hoten kan hanteras. Inte med ett enskilt Alexanderhugg, utan genom att först vinna valet och därefter genomföra en rad reformer som steg för steg gör samhället mer rättvist. 

Varken mindre eller större är den gemensamma uppgift vi demokrater har framför oss.