Både högern och vänstern har sedan 1990-talet genomfört och accepterat reformer som med god precision har minskat låginkomsttagarnas inkomster och ökat höginkomsttagarnas. 

Att Sverige numera har en a-kassa i europeisk strykklass – även om pandemihöjningen permanentas – och är ett skatteparadis för kapitalägare, illustrerar den utvecklingen.

Utan industriavtalets centraliserade lönebildning, det som ofta kallas märket, hade de växande inkomstskillnaderna troligtvis ökat ännu snabbare.

Industriavtalet stävjar ojämlikheten

Bristen på centraliserad lönebildning i andra länder förstärker den politiska trenden mot ökade inkomstskillnader. I Sverige gäller det motsatta: partsmodellen ”räddar” Sverige från att i en internationell jämförelse hamna i en än mer extrem position.

Det som sedan 1990-talet driver politiken mot ökade inkomstskillnader är att hungriga vargar jagar bäst: att ökade inkomstskillnader – och avreglerade arbetsmarknader, marknadsstyrda utbildningsystem och mindre offentlig välfärd – leder till en bättre fungerande samhällsekonomi. Så har det inte blivit. 

Därför är OECD numera tydlig med att hög tillväxt och en stark arbetsmarknad bäst skapas genom en inkluderande politik och sammanhållna samhällen. 

Social rörlighet fordrar jämlikhet

På samma sätt menar OECD att minskade inkomstskillnader bidrar till ett svagare samband mellan föräldrarnas livsbetingelser och barnens framgång i livet.

Skälet till denna omvändelse är att forskningen är tydlig: inget land har med ökade inkomstskillnader förbättrat den sociala rörligheten. Tvärtom.

Sambandet är snarare det omvända: minskade inkomstskillnader skulle leda till högre social rörlighet.

OECD rekommenderar därför minskade hälsoskillnader, anständiga lägstalöner, inkomsttrygghet vid arbetslöshet och sjukdom, aktiv arbetsmarknadspolitik, ökad omfördelning, progressiva skatter och minskad koncentration av förmögenheter. 

Det här perspektivet på social rörlighet saknas i svensk politik, som lever kvar i tron på hungriga vargar. Men vad anser Sveriges arbetare om det här synsättet? 

Jämlikhet viktig valfråga för arbetare

Novus har, på uppdrag av Facken inom industrins produktivitetskommission, ställt ett antal frågor till ett representativt urval av den vuxna befolkningen. Med social (o)rörlighet avses sambandet mellan föräldrars inkomster och barns inkomster som vuxna. Några resultat är:

  • Fler än två av tre arbetare anser att politiken för ökad social rörlighet är viktig när de väljer vilket parti de ska rösta på den 11 september. 
  • Arbetarna har blivit mer pessimistiska om Sveriges sociala rörlighet. När de bedömer utvecklingen de senaste decennierna fram till i dag är det fler som anser att rörligheten har ökat än minskat. Betydligt fler bedömer att rörligheten kommer att minska än öka de kommande decennierna. 
  • En stor majoritet av arbetarna gör den korrekta bedömningen att Sverige är mindre socialt rörligt än Danmark/Norge och mer socialt rörligt än USA/Storbritannien. 

    Det är dock dubbelt så många arbetare som underskattar Sveriges rörlighet i förhållande till USA/Storbritannien än vad det är arbetare som överskattar Sveriges rörlighet i förhållande till Danmark/Norge.
  • OECD:s inriktning på politiken har starkt stöd hos arbetarna. Av 20 förslag är det följande som i fallande ordning har starkast stöd: mindre inkomstskillnader, högre lägstalöner, färre privat drivna skattefinansierade verksamheter och mer omfördelande skatter.

Svagt stöd för marknadsskolan och privatiseringar

Till förslagen med svagast stöd hör: större inkomstskillnader, fler privat drivna skattefinansierade verksamheter och mer marknadsstyrning av skolan.

Den här politiken skulle innebära att barnens framgång i livet i större utsträckning skulle bestämmas av deras egna livsval och mindre av deras uppväxtvillkor. Men tyvärr saknas det här perspektivet nästan helt i valrörelsen.

Därför borde lyhördheten inför Sveriges arbetare öka. Det skulle bidra till ökad frihet och förbättra Sveriges produktiva förmåga.

Krympande inkomstskillnader skulle förbättra den sociala rörligheten. Uttryckt på ett annat sätt: jämlikhet i utfall bidrar till jämlikhet i möjligheter. När ska svensk politisk debatt synkas med modern samhällsvetenskaplig forskning och de globala institutionernas policyutveckling?

  • Daniel Lind
    Forskningsledare på Arena Idé och ansvarig för Facken inom industrins produktivitetskommission