Sydafrikanska poliser med dragna vapen står runt skjutna gruvarbetare som ligger på marken.

Tio år har gått sedan sydafrikansk polis sköt ihjäl 34 strejkande gruvarbetare i Marikana.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

På eftermiddagen den 16 augusti är stämningen spänd i gruvstaden Marikana, tio mil norr om Johannesburg.  

Sedan arbetarna i platinagruvan gått ut i vild strejk en knapp vecka tidigare hade tio personer dödats. Sex gruvarbetare, två poliser och två vakter från gruvbolaget Lonmin. 

De allra första skotten hade avlossats den 11 augusti, av fackliga företrädare mot strejkande gruvarbetare, inklusive fackets egna medlemmar.

Versionerna går isär. Enligt gruvfacket NUM var det fråga om självförsvar, de strejkande anklagade facket för att stötta arbetsgivaren och planerade att bränna ned dess kontor. 

Enligt andra vittnesmål hade de fackliga företrädarna beväpnat sig och inledde konfrontationen. Två strejkande sårades svårt. 

Den 16 augusti har polisen beslutat att tvinga bort de strejkande från kullen där de slagit läger. Tusentals arbetare med klubbor och machetes står mot 500 kravallpoliser beväpnade med automatvapen. 

Polisen hävdade att gruvarbetarna gick till attack – nyhetsbyrån Reuters bekräftade att en strejkande med pistol sköt ett första skott – men de lajvsända tv-bilderna gav bilden av en massaker.

Dussintals poliser tömmer sina magasin. Automatelden smattrar. Gruvarbetarna stupar innan de hinner närma sig polislinjen. Dammoln yr när kropparna handlöst slår i gruset.

Massakern en vändpunkt för Sydafrika

34 gruvarbetare dog den dagen, 78 skadades av kulorna. Polisinsatsen var den dödligaste sedan apartheid avskaffades 1994 och har beskrivits som ögonblicket då det demokratiska Sydafrika förlorade sin oskuld.  

– Jag tror att många såg det som en vändpunkt. Det här skulle föreställa folkets regering, och den brukade naket våld mot samma människor den påstod sig värna om, säger Warren McGregor, sociolog och programansvarig för globala arbetsmarknadsstudier på Witwatersrands universitet i Johannesburg.

Efterspelet demonstrerade också, enligt Warren McGregor, att inte mycket förändrats. Vare sig för de rikaste eller de fattigaste.  

– Det visade att alliansen mellan gruvbolagen och staten fortsatte även i det nya Sydafrika, säger han. 

– Precis som superexploateringen av svart arbetskraft. 

Sydafrikanska demonstranter med plakat står runt en bil. Texten på plakaten: "Låt inte polisen komma undan med mord."
Demonstranter kräver att polisen ska ställas till svars för dödsfallen i Marikana. Tio år efter massakern har inga poliser åtalats.

Fackledaren Ramaphosa bytte sida

I fallet Marikana personifieras banden mellan politik och näringsliv av landets nuvarande president Cyril Ramaphosa. 

Frihetskämpen Ramaphosa var en ledarfigur i kampen mot apartheid. När svarta gruvarbetare 1982 fick tillåtelse att organisera sig byggde han upp gruvfacket NUM från grunden – samma fack som sköt mot strejkande i Marikana – och gjorde det till en maktfaktor.   

Men efter apartheids fall tog Ramaphosa paus från politiken och gjorde sig en förmögenhet i den privata sektorn. När missnöjet kokade över i Marikana satt han på andra sidan bordet, som ledamot i gruvbolaget Lonmins styrelse.

I stället för att medla utnyttjade Ramaphosa sina kontakter för att få till stånd ett resolut polisingripande. 

– Han har absolut ett ansvar. Det är väldokumenterat att han var företagets nyckelperson i förhandlingarna med staten och polisen om hur strejken skulle stoppas, säger Warren McGregor.

Den statliga kommission som tillsattes för att utreda massakern riktade ingen kritik mot Ramaphosa och hans inblandning har inte hindrat den politiska karriären. 2012 installerades han som Sydafrikas president.

Marikana splittrade Sydafrikas fack

Men gruvarbetarna har inte glömt. När presidenten tidigare i år första maj-talade i Rustenburg, nära Marikana, stormade strejkande gruvarbetare scenen och Ramaphosa tvingades fly.

Och anhöriga till offren för polisens kulor kämpar fortfarande för upprättelse. I juli gav en domstol grönt ljust för en civil stämning mot Ramaphosa, för hans roll i att driva fram polisinsatsen. 

Även om majoriteten fortfarande röstar på ANC så är valdeltagandet 35 procent lägre nu än 1994.

Warren McGregor, arbetsmarknadsforskare

Tio år efter Marikana är Sydafrika ett fattigare land med än djupare klyftor. Även fackföreningsrörelsen splittrades i massakerns kölvatten. Besvikna gruvarbetare övergav NUM för metallfacket Numsa, som sedermera uteslöts ur den ANC-allierade centralorganisationen Cosatu och bildade den radikalare konkurrenten Saftu.      

– Trots att fler arbetstagare än någonsin är organiserade så är rörelsen fragmenterad med mer än 200 fackföreningar, där många utnyttjas för personlig vinning av ledarskiktet, säger Warren McGregor.

– Och även om majoriteten av befolkningen fortfarande röstar på ANC så är valdeltagandet 35 procent lägre nu än 1994.

Sydafrika

Sydafrika har omkring 50 miljoner invånare och är Afrikas största ekonomi.

Landet har en välmående medelklass och en rik elit. Samtidigt är fattigdomen utbredd, arbetslösheten hög och de ekonomiska klyftorna bland de djupaste i världen. 

Afrikanska nationalkongressen (ANC) har dominerat politiken sedan valet 1994, det första sedan rasåtskillnadssystemet apartheid avskaffades, men stödet har minskat i takt med korruptionsskandaler och ökande arbetslöshet. 

Källa: UI/Landguiden.