Under pandemins tvååriga framfart uppenbarade sig en möjligheternas våg. Krisen blev en möjlighet att prata om välfärdspersonalens villkor och om urholkade socialförsäkringssystem med ersättningsnivåer som inte höjts på länge. 

De politiker som påstods vilja ha välfärd och social trygghet blottlades totalt då det blev plågsamt uppenbart (inte minst genom personalens vittnesmål) att det inte var läge att prata privata plånböcker. Det var helt enkelt dags för den starka staten, folk efterfrågade den. 

Har vi glömt välfärdsslakten?

Staten rullade ut miljarder och åter miljarder, både till det offentliga och det privata. Företag fick permittera personal och bolag fick ersättning för att undvika undergång. Justeringar gjordes i sjukförsäkringen där högerpartier tidigare satt sig på tvären och allt fler svenskar fick uppleva och känna samhällets kraft. 

Men nu är det annat ljud i skällan. Livet efter pandemi i full gång. Relationer och vanor från förr plockas upp, livet firas. Trots att många fortsatt insjuknar är oron som bortblåst.  

För alla utom dem som arbetar inom vård och omsorg. 

Bensin- och elpriser, löften om att absolut inte höja skatter, rekordinflation och lågkonjunktur i sikte. Nu är allt fokus på plånboken. Detta i sig är inte konstigt då många hushåll i Sverige idag känner av sin ansträngda privatekonomi. Men har vi glömt välfärdsslakten? 

Nyttiga idioter försvarar rikas intressen

Ingenting får i gång politiker på högerflanken så mycket som att prata om skattekvoten. De föredrar det mer negativt klingande “skattetryck” och ojar sig gärna åt att det bara blir värre och värre. Sanningen är dock att det under 2000-talet sjunkit, något som märkts av, inte minst ute i våra kommuner och regioner. 

Men få av dem verkar det minsta upprörd över att lokala företrädare säljer ut kommunal mark och egendom till välfärdsgamar som sedan skor sig på att behovet av att bedriva offentlig verksamhet fortsatt finns kvar. Inte heller verkar de angelägna att utkräva samma ekonomiska ansvar hos de grupper i Sverige som har allra mest, de rikaste procenten. 

Och nu befinner vi oss i en situation där Socialdemokraterna försvarar sig mot falska angrepp från högern. De vill varken slopa RUT-avdraget, som möjliggör skattelättnader på poolrengöring och nyttjas främst av kapitalstarka grupper i Sverige eller beskatta lyxvillor. 

Vips så hamnar samtalet i att försvara de rikas intressen i stället för att se till att de som faktiskt behöver stöd får det, oavsett vad. Det är ju det vår gemensamma välfärd är till för men på flera håll i landet misslyckas den fatalt.

Svårt att vara lokalpolitiker

Att vara lokalpolitiker i Sverige idag innebär i alltför stor utsträckning att administrera nedskärningar. Detta vare sig du tillhör ett parti som i grunden tycker att det är bra eller om det tar emot. Många går också i fällan att kommunicera ut satsningar när de ökar budgetposter. Men i relation till kostnadsökningar innebär det ändå ett hyvlande av personal, verksamhet och, tja, faktiska satsningar. 

Och så sker ytterligare panikförsäljningar för att klara de lokala budgetarna, ytterligare en riskkapitalist skor sig på våra gemensamma resurser och skattar sedan mindre än gemene person som går till jobbet varje dag. 

Det är inte den lokala företrädarens fel, det är systemets. Och synar vi det inte kan vi kyssa svensk välfärd farväl.