Den transkritiska feminismens radikalisering borde vara bekant

KOMMENTAR. Lagom till Stockholm Pride postade styrelsen för eventet en kravlista till regeringen, med sju punkter de anser kan göra livet lättare för HBTQ-personer.

Några dagar senare fick de ett debattsvar från en grupp som kallar sig LHB-förbundet (lesbiska, homosexuella och bisexuella) som kritiserade listan för att vara kvinnofientlig.

Kritiken från lesbiskt håll – att HBTQ-rörelsen övervägande fokuserar på och domineras av män – är inte ny. Inte heller är den helt gripen ur luften för någon som accepterat tanken om könsmaktsordningen. 

Vad man däremot kan lägga märke till är att texten saknar förslag på vilka könsbaserade frågor man önskar skulle lyftas istället.

Det kan tyckas märkligt för en organisation som säger sig vilja värna om just det. Åtminstone tills man inser att LHB-förbundets syfte har väldigt lite att göra med att lyfta homo- och bisexuellas rättigheter och väldigt mycket mer att göra med att problematisera inkludering av transpersoner (och queera) under HBTQ-paraplyet. 

Inspirerade av bland annat brittiska LGB alliance, spelar de med i narrativ som påstår att transrörelsen – i den utsträckning en sådan ens existerar – är den nya tidens konversionsterapi. 

De stämmer in i alarmistkören om att ett samhälle som accepterar transpersoners upplevelser befäster könsroller och undergräver de framsteg den feministiska rörelsen haft med att tillskansa sig rättigheter kopplade till kvinnlig biologi.

Ungefär samtidigt som debattartikeln publicerades skrev svenska debattören Cissi Wallin ett försvar för yttrandefriheten på sitt instagramkonto med närmare 100 000 följare. Inte som tidigare för kvinnors rätt att outa sina förövare, utan om mäns rätt att få fira pridemånaden genom att jämställa den med nazism.

Wallins karaktärsutveckling följer ett tydligt mönster

Den brittiska högerdebattören och skådespelaren Laurence Fox är bland annat känd i Storbritannien för att ha lanserat ett eget politiskt parti omnämnt som “UKIP för kultur”, ha kallat porträtteringen av Sikh-soldater i filmen 1917 för framtvingad mångfald samt ha ansett sig cancelled efter att en kvinnlig skådespelare blockat honom på Twitter. 

Nu tweetade han en bild av den nya, mer inkluderande prideflaggan, ihopsatt för att forma ett hakkors. 

Fox har tidigare utvecklat tanken att flaggan representerar folkets åsikter lika lite som den nazityska svastikan. Specifikt i relation till transpersoner, eller vad han kallar “könsstympning av barn”.

Att dela sådana saker kan i Storbritannien anses vara hets mot folkgrupp.

Enligt Wallin är det att på ett harmlöst sätt nyttja sin grundlagsskyddade yttrandefrihet, oavsett vem som gör det och i vilken kontext. 

Nu hade den alltså delats av en brittisk pensionerad krigsveteran som enligt konservativa tidningen Daily Mail anmälts.

På samma sätt har hon, tillsammans med den transkritiska rörelse hon bevisligen följer, lyft berättelser om feminister som hamnat i klammeri med rättvisan. Senast en norska som efter flera uttalanden om att biologiska män aldrig kunde bli mammor eller lesbiska, anmäldes av en kvinna hon debatterat med i TV och frågades ut av polis. 

Då gällde det althögerns reaktionära världsåskådning om att den vita rasen var utrotningshotad, nu en idé om att wokevänstern vill ta ifrån kvinnor sin identitet

Samma norska intervjuades för en knapp månad sedan av en av den amerikanska ytterhögerns mest framgångsrika frontfigurer, Tucker Carlson. Konservativa tv-kanalen FOX opinionsankare driver även konspirationsteorin om ett folkmord på vita och den västliga civilisationens förfall. 

Hans rörelses narrativ är att transfrågan helt spårat ur i pseudovetenskap, rättslöshet och andra galenskaper. 

Wallins karaktärsutveckling följer ett tydligt mönster. Senare år har hon gjort flertalet bitska utspel mot identitetspolitik och wokeness, samtidigt som hon hållit uttalat transfoba radikalfeministiska trollkonton – och stundtals konservativa män – om ryggen.

Med det sagt är varken hon eller det fåtal som ligger bakom LHB-förbundet det faktiska problemet. De är, om något, ett symptom vi borde ha lärt oss känna igen under den senare delen av 2010-talet.

Då kallades samma radikaliseringsprocess för att “ha tagit det röda pillret”. Att ha sett igenom den påstådda elitens verklighetsbeskrivning, för att som i filmen The Matrix vakna upp till den politiskt inkorrekta sanningen. 

Då gällde det althögerns reaktionära världsåskådning om att den vita rasen var utrotningshotad, nu en idé om att wokevänstern vill ta ifrån kvinnor sin identitet. 

I båda fallen blir många oförmögna att prata om annat än hemska sexualbrott mot kvinnor. Skillnaden ligger mestadels i huruvida gärningspersonerna påstås vara transkvinnor eller muslimer.

Så blir alla transpersoner reducerade till män som föreställer sig ett enklare liv i kvinnokläder och använder sin identitet för att begå övergrepp. Eller kvinnor som flyr förtrycket könsrollen bär med sig genom att benämna sig som män.

Radikaliseringsprocessen är snabb, och för oss som bevakat althögern väldigt bekant. 

Tanken om ens egen relativa utsatthet leder till alternativa nyhetskällor, undergångscrollande och hatiska filterbubblor. 

Man skriver något dumt om det och får i sitt tycke orättfärdig kritik samtidigt som man lovebombas in i en filterbubbla fylld av ännu fler påstått tystade sanningar. 

Till exempel av aktörer som Tucker Carlson.

Till slut är hjärnrötan total, och den impopulära åsikten tycks helt definiera hela ens politiska synsätt.

Likheterna är, som ni märker, många

Samtidigt som man omfamnar den ofta konspiratoriska verklighetsbeskrivningen är det viktigt att jobba på sin offerkofta. Att de man attackerar är samhällets mer utsatta blir irrelevant när det ställs mot att någon i ens egen rörelse blivit avstängd från Twitter för att ha postat rasism eller transfobi. 

Arbetsgivare som väljer att inte anlita dig för att du får andra att känna sig otrygga, är ett större problem än att otryggheten existerar till att börja med.

För att fly undan anklagelser om trångsynthet och hatretorik behövs en rebranding. Från “rasbiolog” till “rasrealist” eller “invandringskritiker”. Från “transfob” eller “TERF” till “könskritisk”.

Likheterna är, som ni märker, många. Inte minst för att dagens transexkluderande feminister delar sina argument med den högerextrema rörelsen. 

För att ens börja förstå varför feminister skulle ställa sig på samma sida som de konservativa vita män de tidigare såg som sina främsta fiender, behöver man förstå att transfobin inte kommer som en blixt från klar himmel. 

Den har blivit en del av en invandringsfientlig backlash som vuxit fram under decennier. 

Därifrån kan vi kanske jobba på att avradikalisera sådana som fångats upp av dem och istället prata om vilka som faktiskt tjänar på att splittra vänstern, feminister, HBTQ-personer och andra progressiva rörelser.

Spoiler warning: Det är inte minoritetsgrupperna själva.