Jag undrar om de skäms

KOMMENTAR. De reste till Ankara i bussar från hela Turkiet. Tusentals HDP-are samlades nyligen till kongress för att fortsätta arbetet för ett mer demokratiskt och jämlikt Turkiet, ett land där även kurder har rättigheter.

HDP är partiet som Turkiets president Erdoğan avskyr och fruktar, där förenas kurder och kristna med turkisk vänster. Dess tidigare ordförande Selahattin Demirtas är en orädd och folkkär förespråkare för ett mer demokratiskt Turkiet.

De förenar krav på rättigheter för minoriteter som kurder med politik för feminism och hbtq-rättigheter i det konservativa Turkiet. De har alltid två ordföranden, en man och en kvinna. Partiet slåss för arbetarnas rättigheter i ett land där fackföreningar förföljs och där den ekonomiska krisen gör vanligt folk fattiga. De är motsatsen till Erdoğans nationalism, islamism och konservatism.

Flera gånger har jag träffat svenska socialdemokrater som har varit där för att stödja HDP. Vi har stått tillsammans framför den turkiska polisens sköldar, batonger och vattenkanoner

Men HDP är satt under hård press. Tusentals av deras aktivister inklusive partiledning, parlamentariker och borgmästare sitter fängslade. Nu hotas detta Turkiets verkliga oppositionsparti och kurdernas röst i landet av partiförbud. Kanske får HDP aldrig samlas till kongress igen.

Redan innan kongressen var över hade turkiska myndigheter börjat gripa några av deltagarna, de anklagas för terrorbrott. Vad hade de gjort? De hade ropat talkörer på kongressen, talkörer som myndigheterna ogillar. Mer än så krävs inte för att få terrorstämpeln i Turkiet. Med svepande terrorlagar och totalt godtycke i rättssystemet fylls Turkiets fängelser av författare, journalister och musiker som kritiserar Erdoğan liksom av de som talar om kurdernas rätt eller säger sanningen om folkmordet mot de kristna för mer än 100 år sedan.

När Turkiets regering och myndigheter talar om kampen mot terrorismen och PKK så är detta resultatet i praktiken. En förevändning att krossa och fängsla fredligt arbetande demokratisk opposition som oftast inte har något med PKK att göra. När svenska ministrar uttrycker förståelse för Turkiets syn på terrorism så är det detta man legitimerar. Det är det Ankara vill uppnå.

Jag har besökt Turkiet och HDP många gånger, som observatör på rättegångar, i parlamentet, som valövervakare och för att försöka träffa min tidigare partiledarkollega Selahattin Demirtas i säkerhetsfängelset i Edirne. Jag har slagits av HDParnas mod. De fortsätter arbeta fredligt och ställa upp i val trots att de demoniseras, fängslas och misshandlas. HDP behöver internationellt stöd och vänner som inte tystnar när förtrycket hårdnar.

När jag har träffat företrädare från andra partier som också har varit på plats i rättegångssalar och utanför fängelser har jag alltid blivit glad. Flera gånger har jag träffat svenska socialdemokrater som har varit där för att stödja HDP. Vi har stått tillsammans framför den turkiska polisens sköldar, batonger och vattenkanoner.

Jag önskar att vi hade en regering som hade modet att tala för kurdernas rättigheter, för dialog och fred i Turkiet, inte huka för Erdoğans utpressning

Men när HDP nu samlades till kongress i detta kritiska läge så uteblev de svenska socialdemokraterna, vänsterpartisten Håkan Svenneling var det enda gästen från ett svenskt parti. Nu är Natointrädet viktigast, då måste man försöka göra Erdoğan nöjd och det kan se illa ut att besöka partiet som talar om kurdernas frihet. Så kanske de tänkte hos socialdemokraterna när inbjudan till HDP-kongressen lämnades utan åtgärd.

Istället angriper minister Morgan Johansson vänsterpartister som håller flaggor för YPG, YPJ och PKK. Det är organisationer som spelade avgörande roll för att besegra den så kallade Islamska staten, IS, i Syrien. Tusentals unga kurder gav sina liv för friheten, också vår frihet, när de besegrade terrorsekten och dess ”kalifat”. Då hyllades de av vår regering. Flera svenska ministrar har talat högtidligt på solidaritetsmöten framför de flaggorna. Men nu ska de fördömas. Säkerligen räknar ministrarna med att Turkiets ambassadör i Stockholm ska rapportera hem till Ankara om att den svenska regeringen sluter upp bakom Erdoğans syn på vilka som är terrorister och vilka symboler som inte bör visas på svenska gator och torg.

För säkerhets skull har Ann Linde låtit stänga av möjligheten att svara på hennes twitterkonto, vem vill bli påmind om att man sviker gamla vänner? Det skulle dessutom kunna störa den glättiga Natopropagandan.

Jag önskar att vi hade en modig regering som stod upp för fred och frihet och som inte ängsligt anpassade sig till diktatoriska ledare som fängslar demokratikämpar. Sverige har skrivit ett avtal med Turkiet som inte kan försvaras. I Turkiet används terrorlagarna som en förevändning att krossa all verklig opposition.

I stället för att samarbeta med de syriska kurder som besegrade IS ska svenska Säpo nu fördjupa sitt samarbete med sin turkiska motsvarighet MIT.

I praktiken gjorde MIT och andra turkiska myndigheter det möjligt för IS att föra in vapen och frivilliga till sitt ”kalifat”. De stängde gränsen bakom ryggen på kurderna när de slogs för sina liv mot IS i Kobane. Ingen som tror på sanning och rättvisa borde kunna lita på uppgifter från den turkiska säkerhetstjänsten.

Det är en sorg att Sveriges röst tystnar

Nu får vi höra att avtalet med Turkiet inte behöver innebära något i praktiken. Livrädda kurder som Turkiet vill ha utvisade ska inte behöva skickas tillbaka. Stödet för en demokratisk utveckling i Turkiet ska fortsätta. Så låter det. Det är knappast Turkiets tolkning av avtalet. Vi får se hur det blir i praktiken. För Turkiet är avtalet redan en triumf som stärker Erdoğan. Vapenexporten ska återupptas och Sveriges accepterar Turkiets bild av vilka som är terrorister. Turkiet sitter fortfarande med trumf på hand och kan tvinga fram nya eftergifter genom att inte hindra Sveriges inträde i Nato.

PKK då, är inte de terrorister? Grunden för hela rörelsens existens är det systematiska förtryck och våld som drabbar kurder i Turkiet, motståndet mot det är rörelsens ursprung. Helt klart är att PKK i sin historia har gjort handlingar som inte kan försvaras och som drabbat civila och avhoppare. Lika klart är att PKK har förändrats ideologiskt och att rörelsen på senare år har sökt vapenvila och förhandlingar med den turkiska staten. Terrorstämpeln mot PKK är idag helt politiskt grundad, och den är häftigt ifrågasatt av politiker och domstolar runt om i Europa. När IS besegrades i Syrien deltog flera tusen unga kurder från Turkiet som sympatiserade med PKK i striderna.

Det finns ingen militär lösning på den kurdiska frågan. För några år sedan pågick långtgående samtal och en fredsprocess mellan den turkiska staten och PKK. Den onda cirkeln av våld måste brytas. Det kräver vapenvila och förhandlingar, en förutsättning för det är att terrorstämpeln på PKK tas bort. Men Turkiet vill inte det, Erdoğan söker inte en fredlig lösning på konflikten.

I stället används terrorstämpeln av PKK för att försöka krossa all kurdisk politisk organisering. Lyckas det kommer tiotusentals unga kurder att dra slutsatsen att det inte går att arbeta fredligt och demokratiskt, man måsta ta sig upp i bergen och ta till vapen.

Jag önskar att vi hade en regering som hade modet att tala för kurdernas rättigheter, för dialog och fred i Turkiet, inte huka för Erdoğans utpressning. Det är en sorg att Sveriges röst tystnar. För mig och många andra var det en huvudpoäng med alliansfriheten, att Sverige skulle ha en egen röst som tog ställning för folkrätt och mänskliga rättigheter mot auktoritära ledare oavsett om de heter Erdoğan eller Putin. Redan innan det formella inträdet i Nato sker det som vi befarade men som Natoanhängarna förnekade, vår möjlighet till en egen självständig utrikespolitik minskar.

Nu tystnar Sveriges röst när kurderna förföljs och demokratin monteras ned i Turkiet. Det är samma typ av tystnad som efter att man svikit och övergett en vän, en pinsam plågsam tystnad.

Jag undrar om de skäms.