En riksdagsledamot tjänar mellan 71 500 och 85 000 kronor. Det är, hur man än ser på det, en väldigt hög lön. Dessutom är villkoren minst sagt goda och för den som inte bor i Stockholm tillkommer tjänstebostad, tåg- eller flygkort och traktamente för nätterna borta från hem och eventuell familj. 

Men mycket vill ha mer. I dagarna har Uppdrag Granskning avslöjat att ett antal ledamöter i vår lagstiftande församling har fuskat, två av dem genom att vara folkbokförda på fel plats. De granskade politikerna har hittat minst sagt kreativa sätt att mjölka det system som finns på plats för att säkerställa representation från hela landet.

Folkbokförda ”fel”

Helena Bouveng (M) och Jörgen Hellman (S), som båda ironiskt nog suttit i skatteutskottet, ertappades med att vara folkbokförda på platser de inte bor på. Hellman påstod sig bo på inte mindre än fyra platser och den så kallade bostaden i Vänersborg han skrivit sig på var i så dåligt skick att man bara behöver kasta en blick på SVT:s bilder för att förstå att det inte stämmer.

Bouvengs permanenta bostad återfinns i Värmdö strax utanför Stockholm. Hon är dock folkbokförd hos sin bror i Småland. När hon konfronteras sätter hon hårt mot hårt och tycker att det är hennes rätt att spendera hur mycket tid hon själv behagar med sin pojkvän, som är skriven på den bostad hon äger. Att hon dessutom använt sin riksdagsmail för att söka bygglov indikerar att hon anser sig ha rätt till mer än så – och är villig att använda sig av sin politiska position för att få det hon vill. 

Omdömeslöst från flera håll

Hellman har nu avgått, han ställde ändå inte upp till omval och att lämna knappa 100 dagar innan valet är ingen stor sak. Dock skriver han på sin Facebook att det inte innebär att han är skyldig utan tvärtemot lojal sitt parti. Han menar att reglerna har följts. Att han tagit sig friheter som råder under eget ansvar blir dock plågsamt tydligt i programmet. Nu skickar hans riksdagskollegor digitala likes och hjärtan. Inte särskilt strategiskt när de flesta andra reagerar med befogad ilska.

Bouveng, däremot, sitter kvar. Trots att hon och hennes moderater går till val på att sätta dit just bidragsfuskare verkar den högre klassens fusk och bidragssystem inte locka fram varesig ilska eller handlingskraft. De kommer istället fortsätta sikta in sig på låginkomsttagarna som har det sämst socialt. Påstådda dubbla bostäder, skattelättnader på lyxtjänster och andra bekvämligheter anses inte lika moraliskt förkastligt.

Talmannen Andreas Norlén intervjuas också av Uppdrag Granskning och säger att ledamöternas bostadssituation inte granskas. Än en gång konstateras det att det råder frihet under ansvar. Själv har han gjort sig känd för sitt frikostiga flygande med statsflyget för en inrikesresa för att slippa åka 20 mil med annat färdmedel så hans omdöme kan ifrågasättas, det också.

Skillnad på folk och folk

När gemene person fifflar, så är straffen hårda både i rätten och socialt. Ekobrottsmyndigheten hade inte dragit sig för att knacka på hos den som roffat åt sig och det krävs inte att det rör sig om mer än 483 000 (eller tio prisbasbelopp) för att brottet ska anses vara grovt och ge fängelse.

När fall som dessa uppdagar sig är det svårt att inte känna att vi inte alla är lika inför lag och rätt. Den känslan av orättvisa är svår att skaka av sig och det utbredda politikerföraktet späs på. Tappar fler förtroendet för våra demokratiska instanser riskerar det att rucka på våra demokratiska principer och värden.

Det spelar egentligen ingen roll om politikern är röd, grön, blå eller brun. Att personer i förtroendeposition fuskar (eller ”slarvar“, om man så vill) riskerar att skada hela vårt system. Råder frihet under ansvar bör ansvar kunna utkrävas. Och kanske är politikernas frihet lite väl frikostig?