En tågvärd hjälper en flyktingflicka ombord. på ett tåg

En tågvärd hjälper en flykting ombord. Ukrainas järnvägar har evakuerat miljontals människor ur krigsdrabbade områden.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Sedan krigets början har statliga Ukrzaliznytsya, eller Ukrainas järnvägar, spelat en central roll för landets överlevnad och försvar. 

Ukrainas järnvägar har bistått armén genom att tillverka stridsvagnshinder och transportera kvarlämnade kroppar från ryska soldater som dödats vid fronten.

Dess roll för att hjälpa civila har varit ännu större. Tågen har kört i skytteltrafik för att evakuera människor från krigszoner och leverera humanitärt bistånd. Minst tre miljoner människor har tagit tåget till säkerheten.

Järnvägsarbetarna har riskerat sina liv för att göra det möjligt. 

Dog av blodförlust

Tågvärden Natalya Babicheva, 48 år, hjälpte människor från det krigshärjade östra Ukraina till den relativa tryggheten i väst. 

Evakueringståget hon arbetade på var på väg för att hämta flyktingbarn i Donbass. Strax innan ankomst till stationen i staden Liman, sent på kvällen den 12 mars, besköts det av ryska styrkor. 

Granatsplitter träffade Babicheva i nacken. Hennes make arbetade på samma tåg. Hon dog av blodförlust i hans armar. 

– Hon var så levnadsglad, säger vännen och kollegan Iryna Haidai. 

Haidai är personalansvarig och satte samman teamet för just det här evakueringståget. Hon säger att Babicheva inte klarade att se människor lida utan att vilja gripa in. 

– Hon berättade för mig att hon ville ta det här jobbet eftersom ”det är enda sättet jag kan hjälpa människor på”, säger Haidai om vännen som gått bort. 

Porträtt i närbild på en mörkhårig kvinna i korallfärgad tröja. Hon ler mot kameran.
Natalya Babicheva blev 48 år. Hon avled när Ryssland attackerade tåget hon arbetade på.

71 järnvägsarbetare har dödats

Natalya Babichevas make Andriy vill hedra sin hustru genom att fortsätta evakueringarna från de krigsdrabbade områdena, säger Haidai. 

Babicheva begravdes i hemstaden Krasnohorivka, nära frontlinjen i Donbass. 

– Hennes man berättade att begravningen hölls väldigt kort på grund av kraftig artilleribeskjutning, säger Haidai. 

Babicheva är en av 71 järnvägsarbetare som dödats i Ukraina sedan krigsutbrottet i slutet av februari. Siffran omfattar anställda på Ukrainas järnvägar som dödats i ryska attacker både under och utanför arbetstid. 

– Hon älskade sitt jobb väldigt mycket. Hon hade inte nått sin fulla potential än. Hon var tågvärd. Jag sade alltid att hon åtminstone borde ha varit tågchef. Hon fick bara inte tillräckligt med tid, säger Haidai.  

En tågvärd står i dörren till en tågvagn och tar emot väskor från flyktingar i Ukraina. Framför tåget trängs människor.
Tågpersonalen arbetar flera veckor i sträck och bor ombord.

Bor ombord på tåget

Tågchefen Oleksandr Besarab, 32 år, har arbetat med evakueringsinsatserna ända sedan krigets början. I stället för de normala sex dagarna har hans skift nu varat i en månad, utan uppehåll. 

– Vi har haft tur som aldrig blivit beskjutna trots att vi jobbat oavbrutet de senaste fyra veckorna, säger Besarab. 

Tillsammans med 20 kollegor har han bott ombord på tåget under hela månaden. De har fått införa nya säkerhetsåtgärder, som att släcka lamporna på natten för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet.   

Inte bara rutinerna har ändrats, utan även rutterna. 

Samma dag som kriget började var Besarabs tåg på väg från den västliga staden Rakhiv till hans hemstad Mykolajiv i söder. Tåget nådde aldrig sin destination. 

– Vår rutt gick genom Kherson där ockupanterna redan var. Jag var mycket orolig. Min familj befann sig i Mykolajiv som besköts med artilleri, säger Besarab. 

Att åka till Kherson var för farligt så tåget fastnade i staden Kryvyi Rih, som till slut blev slutdestinationen. Ända sedan dess har tåget gjort evakueringsresor mellan centrala och västra Ukraina. 

200 passagerare per tågvagn

Besarabs största utmaning har varit att tygla passagerarnas panik. 

– De första dagarna var varma. Det var så många passagerare. Folk satt på varandra. Tänk dig att du normalt har 30 passagerare i vagnen, men nu har du 200. När vi stängde dörrarna insåg vi att människorna som stod i luftslussen inte ens kunde röra sig, säger han. 

– Det var svårt både psykiskt och fysiskt för folk, säger han. Vissa hade ont i bröstet, andra panikattacker. 

Besarab brukade gå genom vagnen och lugna passagerarna. 

– Det var tufft, säger Besarab under en kort rast innan nästa pass. 

– Jag tycker att det är moraliskt fel att lämna kvar människor, särskilt i krigstid. 

Människor lastar av flaskor med dryck från ett tåg i Ukraina och staplar dem på vagnar.
Järnvägsnätet är centralt för att evakuera flyktingar. I motsatt riktning sänds humanitärt bistånd.

Ryssland isolerade Mariupol

Vissa järnvägsarbetare hamnade i stridens hetta omedelbart efter krigsutbrottet. 

Olena Francuzova, 53 år, basade över Mariupols järnvägsstation. Hennes fridfulla stad vid Azovska sjöns strand förvandlades till en krigszon över en natt. 

– Det var väldigt tufft. Vi var under ständig beskjutning och tillbringade nästan all tid nere i källaren, säger hon. 

Mariupols järnvägsstation lyckades hålla igång verksamheten tills den 27 februari. Sedan ödelade den ryska armén den närliggande stationen Volnovakha och isolerade Mariupol från omvärlden. 

– Den enda vägen ut var genom Volnovakha, säger Francuzova. 

Hon lyckades fly det belägrade Mariupol efter tre veckor. Många av hennes kollegor har fortfarande inte kunnat ta sig därifrån. 

Evakuerar järnvägspersonal

Ukrainas järnvägar evakuerar inte bara passagerare från öst till väst, utan hjälper också sin personal i krigszonerna att ta sig till säkerhet. 

– Jag blev erbjuden ett jobb på järnvägsstationen i Uzhhorod. Jag och min familj ska åka dit när som helst nu med min familj, säger Francuzova. 

Francuzova säger att hon är stolt över Ukrainas järnvägars svar på krisen och glad över att vara en del av teamet, oavsett vad hennes roll är. 

– Jag kan göra vad som helst. Jag började min karriär i biljettkassan. Sedan jobbade jag på kundtjänst, godsavdelningen och som stationsvärd, säger hon. 

– Det finns gott om jobb på landets järnvägsstationer nu när de har omvandlats till humanitära biståndscentraler.

Två volontärer på Kievs centralstation fyller en tallrik med mat till flyktingar.
Volontären Darya Kochukh, i mitten, delar ut mat på Kievs centralstation.

Humanitära biståndscentraler

Över hela Ukraina har järnvägsstationer blivit biståndscentraler för nödställda. 

De erbjuder mat, tak över huvudet, kläder – allt en flykting från krigszonerna kan tänkas behöva. 

Darya Kochukh, en marknadsförare som sadlat om till volontär, ansvarar för att förse alla som kommer till Kievs järnvägsstation med mat. 

– Vissa människor säger att de inte ätit ett varmt mål mat på två veckor, andra att de inte ens sett så mycket som en skiva bröd, säger hon. 

– Det lugnar mig att se att de här människorna är i trygghet nu och veta att jag har kunnat hjälpa.

När kriget bröt ut insåg Kochukh att hon ville göra något för att hjälpa sitt land. 

– Det är alltid fullt av folk här på järnvägsstationen. Du ser hur många människor som hjälper till och hur många som behöver hjälp. Den atmosfären pushar dig till att vilja hjälpa ännu mer, säger hon. 

”Mamma dödades i går”

Medan Kochukhs jobb är att se till att alla har mat ägnar sig Anna Crocus, som i vanliga fall driver en turistbyrå, åt att sörja för barnens behov. Hon har bett sina vänner om hjälp att forsla kläder, läkemedel och barnvagnar till järnvägsstationen. 

– Vi har haft barn från Irpin och Butja. En flicka var dyngsur efter att ha tvingats gå i vatten för att komma till evakueringsbussen. En pojke på 6-7 år som hette Vanichka berättade att ”mamma dödades i går”. Det var ren skräck härinne de första dagarna, säger Anna Crocus. 

– Jag tror att jag har lärt mig att gråta på insidan. För man vill inte att folk ska se att man är ledsen. Man vill fokusera på att muntra upp dem, säger Crocus.

En volontär i blå tröja, omgiven av donerade barnvagnar, ler mot kameran på Kievs centralstation.

Jag tror att jag har lärt mig att gråta på insidan.

Anna Crocus, volontär i Kiev (fotograferad av Anna Myroniuk/Kyiv Independent)

Barnomsorg i biljetthallen

Snart började stöd att strömma in från hela världen. Volymerna var så stora att volontärerna började skicka förnödenheter vidare till fronten. 

– De första dagarna fick vi 10–20 ton biståndsmaterial dagligen från lokala invånare och från utlandet. Från Polen, Italien, säger Petro Stetsiuk, chef för Kievs järnvägsstation. 

Lokalerna fick nya funktioner. Vissa rum vigdes åt barnomsorg, andra blev förråd för biståndsmaterialet.  

När krisen kom blev ukrainarnas vilja att stötta varandra tydlig, säger Stetsiuk

– Ofta hjälper passagerarna till att lasta av hjälpsändningarna från tågen.