Första maj är en konstig dag för mig. Tanken att man en dag per år ska gå ut och demonstrera känns ibland som ett slags hyckleri.

Somliga blir säkert upprörda nu, men låt mig förklara: Protester, demonstrationer och manifestationer ska inte vara en formsak utan ska göras med hjärta. Och inte bara på första maj, det ska vara något man gör varje gång det finns skäl att säga ifrån eller ställa krav.

Annars riskerar protestyttringarna att vattnas ur och tappa sin signifikans och betydelse.

Tro mig, jag har också varit ute och demonstrerat på första maj och då har det ibland varit lite slentrianmässigt. Utan någon större glöd från min sida. Lite grann som när man knyter näven i fickan.

Men 2011 fick det datumet en annan innebörd och signifikans. Låt mig berätta varför.

Vi åker tidigt på morgonen från en tunisisk gränsstad i en brun kamouflagefärgad SUV med kulhål och sönderskjutna rutor.

Den arabiska våren hade redan sett två diktatorer avsättas genom folkliga protester, Ben Ali i Tunisien i januari och Hosni Mubarak några veckor senare i Egypten.

Nu gällde det Muammar Gaddafi i Libyen. Libyska folket hade fått nog efter drygt 40 års tyranni.

Jag fick en chans att åka in i Libyen tillsammans med några rebeller/revolutionärer.

De kom från Nafusabergen som ligger i den västra delen av landet vid gränsen mot Tunisien. Området beboddes till största delen av imazighen – berbernas eget namn på sin folkgrupp – som hade lyckats frigöra sig från Gaddafis regim i början av revolutionen.

En grupp libyska revolutionärer erbjuder mig skjuts. De hade varit i Tunisien för att hämta en av sina kamrater som ådragit sig en skottskada i strid mot Gaddafis trupper.

Vi åker tidigt på morgonen från en tunisisk gränsstad i en brun kamouflagefärgad SUV med kulhål och sönderskjutna rutor.

Rayyid, den skadade revolutionär som man hämtat upp, berättar skrattande och inte utan stolthet att bilen är ett krigsbyte. Den har tillhört en libysk officer. Jag behöver inte fråga vad som hänt officeren och hans mannar. Det räcker med att titta på bilen.

Vi kör i en rasande fart på dammiga vägar genom den tunisiska landsbygden. När vi kommer fram till små städer eller byar saktar föraren avsiktligt ner. Jublande tunisier kantar vägarna, de hurrar och viftar med libyska och tunisiska flaggor när vi kör förbi.

När vi stannar till för att dricka te eller äta på någon restaurang möts vi av beskedet:

– Ni är libyska revolutionärer och hjältar. Ni är våra bröder. Ni behöver inte betala.

Jag minns revolutionsyran. Hoppet om något bättre gick inte att ta miste på.

Jag kan inte låta bli att skrocka för mig själv.

Här sitter jag i en bil omgiven av revolutionärer. Man ser den libyska revolutionsflaggan överallt. På radion spelas nykomponerade revolutionssånger. Mer politiskt kan första maj knappast bli.

Men utvecklingen går över styr. Regimen faller och president Gaddafi mördas brutalt. Drygt tio år senare är Libyen ett land i fritt fall och kan närmast beskrivas som en så kallad ”failed state”.

Men jag minns revolutionsyran. Hoppet om något bättre gick inte att ta miste på. 

Om du går ut och demonstrerar nu på söndag – lova att du gör det med hjärta och passion och inte av slentrian!