Filmgenren “vrålande, hämndlystna män med bar överkropp” må ha gett oss höjdpunkter som Conan, Gladiator och 300, men har fört en något tynande tillvaro jämfört med 2000-talets många slängkappor och superkrafter. 

Det tar Robert Eggers vikingaepos “The Northman” igen med råge. Alexander Skarsgårds muskler är imponerande, leran och lidandet överväldigande, och det filmade våldet får Game of Thrones Red Wedding att se ut som ett avsnitt av julkalendern i jämförelse.

Intresse för vikingar ligger rätt i tiden

Vikingar ligger dessutom helt rätt i tiden. Vikings, The Last Kingdom, och Midsommar är TV-serier som haft stora framgångar internationellt med sina skildringar av nordisk mytologi och kultur.

En rimlig gissning till varför intresset för ämnet ökat i västvärlden sedan 2010-talet är det rådande politiska klimatet. Högerextrema rörelser har alltid försökt lägga beslag på nordiska myter och symboler, och USA är inget undantag.

I althögerns fackeltåg genom Charlottesville 2017 syntes åtskilliga vikingarunor, och på bilderna som kablades ut från stormningen av Kapitolium 2021 fanns både en torshammare, valknut och trädet Yggdrasil tatuerade på Jacob Anthony Chansleys bara överkropp.

Chansley – även kallad “Q-shamanen” – blev en av de mest uppmärksammade upprorsmakarna tack vare sin bisonhatt och blåvita ansiktsmålning.

Estetiken är slående lik Skarsgård i den senare halvan av filmen, även om bisonhuvudet bytts ut mot en varg.

Löftet: att hämnas faderns död och rädda sin mor

I The Northman tvingas den unga prinsen Amleth, spelad av Skarsgård, fly efter att hans farbror Fjölnir (Claes Bang) mördar hans pappa Aurvandil (Ethan Hawke) i en kupp för att ta över tronen.

Tjugo år senare drar han i godan ro runt med ett gäng ärrade bärsärker, plundrar byar och tar fångar de kan sälja som slavar, tills han nås av en uppenbarelse.

Påmind om sitt löfte att hämnas faderns död och sin mor Gudrúns (Nicole Kidmans) kidnappning, tar han sig ombord på ett slavskepp för att mörda Fjölnir och återerövra sitt hemland.

På vägen träffar och faller han för den förtrollande slavkvinnan Olga (Anya Taylor-Joy), och slits mellan det hopp om ett lyckligt liv hon representerar och plikten att uppfylla sitt öde.

Skarsgård attrarherar dagens arga vita män

Berättelsen bygger till stora delar på en 800 år gammal sägen från Danmark, en klassisk maskulin hjältesaga om heder och hämnd de flesta säkert känner igen från Lejonkungen eller Hamlet. 

Det känns passande att 2022 års nytolkning av den skulle bli en 2 timmar och 20 minuter lång hårdrocksvideo, full av eld, blod och naket raseri. 

Det är inte svårt att förstå hur den historiska bilden av vikingakrigaren som stoisk och skräckinjagande patriot attraherar dagens arga vita män i en värld där de övertygats om att deras eget arv är på väg att tas ifrån dem.

Därför ignorerar de gärna samtida forskning som utmanar deras syn på vikingatidens könsroller, diplomati och kulturella utbyte.

Kvarlevor från Birka som antogs ha tillhört en hyllad manlig krigare då de begravts tillsammans med en full uppsättning vapen och två hästar (ytterst ovanligt för tiden), visade sig 2017 ha XX-kromosomer.

Samma år insåg en arkeolog från Uppsala Universitet att vad man tidigare trott var broderade mönster på begravningskläder, var arabiska tecken som stavade “Allah”.

The Northman gör lite för att utmana sterotyperna

Att reducera grupper av människor till endimensionella stereotyper är visserligen, så att säga, hela “grejen” med rasism. Ingen borde bli förvånad över att det är ett lika stort misstag att göra det med vikingarna.

Regissören Eggers har flera gånger sagt i intervjuer att han från början inte gillade vikingar, då hans uppfattning om dem färgats för mycket av machostereotyper och högerextremas appropriering.

Det är märkligt, eftersom The Northman gör ganska lite, bortsett från en knappt synlig självironisk blinkning, för att utmana de stereotyperna.

Amleth är en hypermaskulin ikon, bokstavligt talat förbjuden att gråta tills han hämnats mordet på sin far.

Hans mänskliga sidor verkar bara lockas fram av Olga, som i likhet med filmens andra kvinnliga karaktärer är en eterisk skönhet med nytvättat blont hår i ett hav av smutsiga och blodiga män. 

En något försonande egenskap med filmens kvinnoskildringar är att de åtminstone har någon form av egen agens.

Amleths största rädsla är inte våld eller död, utan att leva sitt liv utan det syfte han tilldelats av äldre patriarker.

Olga utsätts inte för trauma i syfte att ge Amleth motivation, och Gudrún, i en twist som bör vara bekant från Hamlet, visar sig vara mer komplex än ett passivt offer. 

Männen, i jämförelse, är fångade i den plågade könssroll som mer eller mindre sett likadan ut sedan Shakespeare tolkade myten.

Amleths största rädsla är inte våld eller död, utan att leva sitt liv utan det syfte han tilldelats av äldre patriarker.

Lite som högerextrema unga killar som hellre begraver sig i raskrigsretorik online än bygger upp en egen tillvaro de kan trivas i.

Hantverksskicklighet och vilja att skapa något nytt

Med den här kritiken ur vägen, är The Northman en dålig film? Verkligen inte. Som action betraktad är den på samma gång brutal och storslagen, med fantastiska kostymer, miljöer och musik.

Skådespelarinsatserna är överlag lysande, precis som regi och fotografi. 

The Northman är, utan tvekan, ett resultat av kärlek, hantverksskicklighet och en vilja att skapa något nytt.

På många sätt har det lyckats, och jag skulle bli förvånad om den inte vinner åtskilliga priser för det.

Jag önskar bara att den hade vågat säga något nytt.