Är Sverige ett land där vi bränner böcker?

Fahrenheit 451 är temperaturen då papper fattar eld.

Det är också namnet på Ray Bradburys mest kända roman. När jag hör, ser och läser om den högerextreme dansken Rasmus Paludans koranbrännarturné genom Sverige är det såklart den boken jag tänker på. För i detta Ray Bradbury-lajv som vi plötsligt befinner oss i har Paludan antagit rollen som brandman.

Alltså, i Fahrenheit 451 har brandkåren en helt annan roll än den vi är van vid.

I stället för att släcka bränder så startar de dem. I denna mörka framtidsvision är det olagligt att äga böcker eftersom de anses korrumpera läsarens sinne. Brandmännens uppgift är därför att söka upp all litteratur och elda upp den, med syftet att förhindra skadliga tankar från att spridas och slå rot.

För när du bränner böcker bränner du inte bara papper. Du bränner idéer.

Skillnaden stavas ideologi. När böckerna bränns för att stänga våra sinnen, inte för att frigöra hyllplats, det är då det är farligt på riktigt.

I de gamla dystopierna var bokbål, i en eller annan form, något som de maktfullkomliga regimerna gärna sysslade med. I George Orwells 1984 kastas systemkritiska skrifter ner i minneshålet, i Margaret Atwoods The Handmaid’s tale straffas tjänarinnor som ertappas med att läsa böcker med att få ett finger avhugget.

Anledningen varför science fiction-författare gärna skriver om bokbål är för att tyrannerna de skrattspeglade gärna ägnade sig åt aktiviteten. Hitler, Stalin, Zedong och McCarthy var alla fans av ett riktigt göttigt bokbål.

När jag ser fotografierna på en flinande Paludan i ”De skal ud”-keps undrar jag om Sverige har blivit ett land där vi bränner böcker.

Men då minns jag. Det är vi ju redan.

När det för några år sedan framkom att Botkyrkas bibliotek bränt gamla utgåvor av Pippi i Söderhavet där Pippis pappa var ”negerkung” blev den gamle skjutjärnsjournalisten Janne Josefsson fly förbannad. Han jämförde det med nazisternas bokbål.

Men det är skillnad på bokbål och bokbål. Motivet bakom Pippi-bålet var att böckerna var utslitna snarare än ideologiskt feltänkta.

Jag föreställer mig att samma personer som blev vansinniga när uttjänta exemplar av Tintin i Kongo plockades ner från bibliotekens hyllor (och ersattes av nya) jublar av glädje när Paludan tuttar på koranen. Det är, förstår du, skillnad på bokbål och bokbål.

Och det är skillnad på bokbål och bokbål.

När jag ser fotografierna på en flinande Paludan i ”De skal ud”-keps undrar jag om Sverige har blivit ett land där vi bränner böcker.

Skillnaden stavas ideologi. När böckerna bränns för att stänga våra sinnen, inte för att frigöra hyllplats, det är då det är farligt på riktigt.

Litteraturen är den sista platsen där vi kan och får tänka fritt. Om inte den platsen är fri vilken är det då?

Den tyske poeten och författaren Heinrich Haine skrev att där man bränner böcker bränner man till slut även människor. Hundra år senare brände nazisterna hans böcker. Och till slut även människor.

Det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Men har jag lärt mig något av att läsa böcker från science fiction-genrens giganter så är det att ideologiska bokbål är ett av stoppen på vägen mot dystopins ändhållplats.

Vi kan fortfarande välja. Antingen hoppar vi av nu eller så rider vi den här bussen hela vägen ner till botten.