Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

En kall källare med en korridor och små rum på vardera sida, tidigare använda som garderober av sjukhuspersonalen. Stolar, slitna bänkar och vaggor åt de nyfödda. Det var här som Mariia Shostak, 25, mötte sin son för första gången. 

Sonen föddes i Kiev den 25 februari, på den andra dagen av Rysslands fullskaliga krig. 

Nyheten om den ryska invasionen hade nått Shostak klockan 6 på morgonen dagen innan, när hon låg på ett BB i distriktet Solomiansky där hennes högriskgraviditet övervakades. 

Läkaren försöka behålla lugnet och sade skämtsamt: 

– Var inte rädd. Kvinnor födde till och med barn i det belägrade Leningrad.

Men sjuksköterskorna såg förvirrade ut och viskade att de inte hade fått några instruktioner om vad de skulle göra. 

Födde barn i skyddsrummet

Shostak hade lättare sammandragningar när flyglarmet började tjuta. Sjuksköterskorna hjälpte henne i en rullstol och ned i sjukhusets skyddsrum. 

Skyddsrummet var trångt. Förutom patienter och personal hade även invånare från kvarteren runtomkring kommit för att söka skydd från de ryska robotarna. Efter några timmar skjutsades Shostak tillbaka till avdelningen men blev tillsagd att vara beredd på att behöva ta skydd sig igen. 

Hon sov inte den natten. Samtidigt blev hennes värkar allt mer intensiva och att ständigt skrolla igenom nyhetsflödet på telefon skapade ytterligare stress. 

På morgonen transporterades Shostak ned till skyddsrummet igen. Strax efteråt undersökte läkaren henne och konstaterade att hon skulle föda barnet där och då. 

Tre mammor och en pappa sitter med sina barn i ett skyddsrum till ett BB i Kiev. I förgrunden, i mörkret, syns en barnsäng.
Kievbon Mariia Shostak födde sin son den 25 februari 2022, på den andra dagen av Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina.

Bedövning och kejsarsnitt

Hon ringde sin man och bad honom att köpa med sig lite medicin och matvaror på vägen till sjukhuset, men han hade fastnat i en bilkö och hann inte i tid. 

– Jag var så förbannad över att han inte hade varit på apoteket innan, och att han inte var där när min förlossning började, minns Shostak.

– Jag vill inte att gå in på alla de medicinska detaljerna, men just under förlossningen var den enda gången under den där hemska veckan som jag glömde bort kriget.

Shostak försökte föda på naturlig väg men gick efter fem timmar med på bedövning och kejsarsnitt. 

– Genom dimman hörde jag min sons vikt. 4,09 kilo.

Ryssland bombade bostadshus

Flyglarmet ljöd återigen när hennes man dök upp i skyddsrummet. Han kom in tillsammans med sjuksköterskorna, som höll deras son, och Mariia Shostak fick äntligen träffa honom för första gången. 

Strax efteråt bombade ryska styrkor ett bostadshus i närheten av sjukhuset. 

De kommande tre dagarna tillbringade Shostak och hennes familj till största delen nere i skyddsrummet. Smärtorna efter kejsarsnittet gjorde att hon knappt kunde prata, än mindre gå upp för trapporna. Och till hissen var det alltid kö. 

– Min man och jag satt i korridoren utanför skyddsrummet och turades om att vagga bebisen. Det var den tuffaste tiden för min del för mina ben var så fruktansvärt svullna. Jag ville bara ligga i sängen, säger hon. 

Fasaden på ett högt bostadshus har slitits upp av ryska bombningar. I bakgrunden syns flera liknande hus.
Den 26 februari 2022 besköt Ryssland ett bostadsområde i distriktet Solomianskyi i Kiev. Byggnaden ligger bara några kilometer ifrån sjukhuset där Mariia Shostak födde sin son.

Brist på mjölkersättning

Shostak berättar för Kyiv Independent att det fanns tillräckligt med medicinsk utrustning i sjukhusets skyddsrum, men att tillgången på mjölkersättning var knapp. Bristen förvärrades av att många mödrar, till följd av stressen, hade svårt med mjölkproduktionen. 

Flera gånger kände Shostak att hon inte kunde sitta nere i skyddsrummet längre, så hennes man hjälpte henne uppför trapporna där hon lyckades sova lite. 

Dagarna på BB smälte samman till en, säger hon, eftersom det var svårt att skilja dag från natt. Det kändes som om kriget redan hade varat i månader. 

Shostak försökte låta bli att läsa nyheter om attackerna men att stänga ute ljudet av robotarna som slog ner i närheten var omöjligt. 

En barnsäng i plast med rosa täcke står på golvet i sjukhusets skyddsrum i Kiev. På madrasser längs väggarna sitter mammor med bebisar i sina armar.
Dagarna i skyddsrummet smälte ihop, berättar Mariia Shostak. Det kändes som att Rysslands anfallskrig redan hade pågått i månader.

Ibland hjälpte det att fokusera på saker hon längtade efter. Mariia Shostak minns att hon var så sugen på kaffe att hon kunde känna lukten av det från rummet bredvid. Hon bad sin man att hämta en kopp hos sjuksköterskorna. 

– De gav oss sött kaffe, snabbkaffe, och vi fick till och med ett paket kex. De vägrade ta emot våra pengar. Det var antagligen det godaste snabbkaffet jag har druckit i mitt liv, minns hon. 

”Föreställt mig det här annorlunda”

Den 1 mars skrevs Shostak och hennes son ut från sjukhuset. 

– Det är klart att jag hade föreställt mig det här väldigt annorlunda. Jag ville vara omgiven av familj, vänner, blommor, ta bilder, säger hon.

– Men verkligheten är den att min man körde fram bilen så nära sjukhusentrén som möjligt och att vi hoppade in, tillsammans med en hemvärnssoldat, och körde iväg.