Med illa dold förtjusning upprepar programledaren i SR:s bostadsprogram ”Ett eget litet hem” att det är politiskt ”förbjudet” att prata om begreppet ”social housing” i Sverige.

Inställningen är symptomatisk.

Trots de senaste årens lavin av propaganda om just social housing är underdog-versionen av budskapet vanligt: ”Det här får vi inte prata om”.

Med social housing menas att man bygger hus med lägre standard för de fattiga.

Sanningen är alltså att Socialdemokraterna än så länge lyckats stå emot lavinen av propaganda om detta usla förslag för att dumpa lågavlönade ännu mer.

Det här gäller också helt vanliga LO-anslutna som inte längre har råd med en ny bostad när inkomstskillnaderna har ökat.

I en borgerlig värld behöver fattiga ingen standard, så varför bygga den? Social housing ses därmed mer eller mindre en gåva till de fattiga. Och i och med att bopriserna i de flesta svenska större städer har rusat i höjden har kraven på social housing ökat.

Men löser vi verkligen obalansen genom att försämra boendet för grupper av LO-anslutna?

Standarden ska sänkas för arbetare

Likt många propagandister för social housing ser även SR:s bostadsprogram med ett lyriskt vemod tillbaka till det första stora språnget i Byggsverige, med 1930-talets barnrikehus.

Men tvärs emot SR:s felaktiga historiebeskrivning så byggdes barnrikehusen inte för att skapa låg standard för fattiga människor utan för att höja deras standard.

Den solidariska bostadspolitiken från 1930-talet gick inte ut på att var och en skulle ha ett eget slott. Slotten fick de rika slåss om på en egen marknad.

Men var och en, även den stora majoritet av svenskarna som tillhörde ett arbetarhushåll, skulle ha rätt till en bostad med bra standard.

På 1930-talet hade hälften av alla svenska bostäder vägglöss. Trångboddheten och misären var enorm.

Syftet var att bygga bort trångboddhet och misär.

I dag lever fortfarande 50 procent av svenskarna i ett arbetarhushåll. Men dagens borgerliga bostadspolitik gör tvärtom mot 1930-talet. Genom social housing ska standarden sänkas.

Under våren 2016 fördes samtal mellan den då S-ledda regeringen och Alliansen om en ny bostadspolitisk uppgörelse och större uppluckring av byggstandarder.

Efter fyra månader hoppade Allianspartierna av, trots mycket långtgående eftergifter när det gällde lägre standard, som att tillåta bullerstörda bostäder.

Och dessa bullerstörda lägenheter som högern vurmade för var knappast till för moderater och kristdemokrater i medelklassen.

Inkomstskillnaderna måste minska

Med tilltagande urbanisering och kraftigt ökad inkomstskillnad har en liknande situation uppstått på många håll i västvärlden. Olika typer av social housing har också växt fram, från den alternativa ungdomens favorit med tyska lågstandardhus till den holländska modellen där social housing implementerats brett på bostadsmarknaden. 40 procent av de holländska hushållen omfattas av landets system med social housing.

Men svenska LO-familjer ska inte behöva ett alternativboende i sin vardag. De är värda ett helt vanligt hem med bra standard, det man bör kunna förvänta sig med en LO-inkomst.

Vi ser en huvudorsak till dagens situation i de kraftigt ökade inkomstskillnaderna. Med ökade inkomstskillnader har också bostadssegregationen ökat kraftigt.

Visst finns fler orsaker. Kommunernas mycket höga priser för att släppa ifrån sig byggrätter är en.

Riksbankens försök att öka inflationen genom att blåsa upp svensk fastighetsmarknad med mångmiljardbelopp är en annan.

Likväl skulle den stora skillnaden i ekonomiska förutsättningar att skaffa en bostad inte vara så gigantisk i Sverige i dag om inte inkomstskillnaderna ökat så mycket.

Här är gårdagens förslag från bostadsminister Johan Danielsson om att införa ett statligt lån till förstagångsköpare för att täcka kontantinsatsen en bra väg att gå, även om vi också väntar på förslag för att skydda och utveckla hyresrätten.

I längden krävs dock den självklara utvecklingen att inkomstskillnaderna återigen måste minska.

Trots all propaganda om social housing får vi inte överge den politiska bostadsvisionen där det är självklart att en rimlig lön ska räcka för att klara rimligt boende och standard, även för LO-anslutna.

Social housing blir i annat fall ett sätt att befästa inkomstskillnaderna. I ett bredare borgerligt politiskt perspektiv är det naturligtvis också det som är meningen.