Dagbok från Ukraina: ”Att vänta är det allra värsta”

Efter hand blir ljudet av sirener någonting normalt. 

Jag arbetar för de ukrainska statsanställdas fackförbund, SEUU, och vårt kontor ligger i fackföreningarnas hus på Självständighetstorget i Kiev.

I vanliga fall tar jag tunnelbanan till jobbet varje morgon. Varje resa är som en liten berättelse för du kan betrakta människorna, känna stadens liv, dess riktiga liv.

Jag hade aldrig föreställt mig att en tunnelbanestation skulle kunna vara något annat än en hållplats på resan, att den skulle kunna vara ett skyddsrum. 

När vi kom till tunnelbanestationen var det redan fullt av människor där. Min första känsla var chock. Människor överallt! På plattformen, i biljetthallen, i trapporna. 

Vissa låg på mattor, andra i sovsäckar, vissa satt på stolar och några gick bara omkring. Det var många barn. Och många gamla. 

Alla hade en ryggsäck eller en resväska.

Det fanns massor av djur där. Hundar, katter, kaniner, hamstrar… Förvånande nog var det tyst, trots alla djur. Det var som att djuren också kände faran.  

Vi hittade ett ställe där vi kunde sätta oss ned. Jag tittade på människorna runtomkring. Alla var chockade. Många pratade i telefon. Och jag höll konstant kontakt med mina föräldrar och vänner. Det var väldigt otäckt att läsa nyheterna, särskilt eftersom det påstods att Kiev skulle bombas vid klockan tre på morgonen. Det var total skräck.

Vi försökte planera hur vi skulle ta oss ut ur Kiev. Lyckligtvis skrev en vän att hon och hennes make och föräldrar skulle försöka lämna staden på morgonen. De bodde i Brovary, en liten stad utanför Kiev. Det här var vår chans!

Allting kändes som en dålig film. Människor som sov i sina hem i går tillbringade natten i tunnelbanan, som hemlösa.

Att ta hand om en ettåring i tunnelbanan är väldigt svårt. Att mata, byta blöjor, sova i sådana förhållanden är stressigt för vem som helst, och ännu mer för ett litet barn.

Jag och Oksana turades om att hålla Angela i våra armar. Efter ett tag somnade hon.   

Fler och fler människor kom till tunnelbanan varje timme. När människor kom in kunde vi höra sirenerna från gatan. 

Alla var rädda.

Jag ville inte sova alls. 

Nyheterna var väldigt nedslående. Ryska styrkor bombade ukrainska städer. Det var väldigt svårt att ta in att det här verkligen hände. 

Runt tre på morgonen sökte ännu fler människor skydd i tunnelbanan. Men det föll aldrig några bomber. 

Allting kändes som en dålig film. Människor som sov i sina hem i går tillbringade natten i tunnelbanan, som hemlösa.  

Klockan fem på morgonen blev vi tillsagda att gå ner ännu längre i tunnelbanan. En robotattack hade ägt rum.

Robotbeskjutning mot ett fredligt land. Det är väldigt svårt att föreställa sig detta år 2022, när du lever i en civiliserad värld och när alla kämpar för fred.

När det närmade sig morgon skrev min vän att vi skulle göra oss redo. Det var dags att åka. 

Att vänta är det allra värsta, särskilt när du inte kan veta vad som ska hända. 

När utegångsförbudet upphörde klockan sju fick vi möjlighet att gå ut. Jag gick ut i några minuter. Ingen av oss hade sovit på hela natten. 

27 koppar kaffe. Det är tydligen så många kaffe du kan dricka när det är krig i ditt land. 

Plötsligt kom jag på att jag inte hade ätit på nästan ett dygn. Lustigt nog kände jag nästan ingen hunger alls. Allt hade ersatts av rädsla.

Himlen var minnesvärd den morgonen. Den var purpurröd, med en liten antydan av rosa. Jag skulle vilja fotografera en sådan himmel i fredstid. Utan att behöva tänka på bomberna som faller från den. 

Mitt hjärta var tungt. Det var sorgligt att lämna mitt älskade Kiev.

När jag återvände till tunnelbanan och Oksana bestämde jag mig för att rensa ut allt vi hade med oss som inte var absolut nödvändigt. Jag lämnade Angelas barnvagn, filtar, ryggsäck och leksaker i tunnelbanan. 

Flyglarmet gick igång igen medan vi väntade på att min vän skulle hämta oss. Tre ryggsäckar, det var allt vi hade med oss.  

Det var knappt några människor ute på gatorna, men bilköerna ut ur Kiev var enorma. Min vän kom. Vi hoppade snabbt in i bilen och åkte fort därifrån. 

Mitt hjärta var tungt. Det var sorgligt att lämna mitt älskade Kiev. Jag visste redan att jag skulle återvända eftersom så många av de som står mig nära bor här, men just i det ögonblicket var min enda tanke att vi skulle nå Tjernivtsi och säkerheten.