Sergej Sabakar kör frukosten till flyktingboendet i Lviv, västra Ukraina.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Denis Pankratov börjar dagen med kaffe och cigg medan en enorm kastrull med gröt puttrar på spisen.

Gröten ska inom kort levereras till ett av Lvivs många flyktingboenden. I den nya verklighet som Ukraina kastades in i när Ryssland invaderade för snart fyra veckor sedan har volontärarbete för många blivit en del av vardagen.

Innan kriget arbetade Denis Pankratov som organisatör på en fackförening för kranförare och delade funkislägenheten med en vän. Nu bor ett tiotal personer här, de flesta av dem internflyktingar. Alla deltar i volontärarbetet.

– Mycket av den här andan är en fortsättning på den självorganisering vi upplevde under Maidanrevolutionen 2014, säger Sergej Sabakar, lärare på Ukrainas statliga konstakademi som flytt från Kiev.

Denis Pankratov serverar gröt på flyktingboendet.

Luftangrepp utanför Lviv

Medan gröten kokar klart sitter Denis Pankratov framför datorn. Sergej Sabakar pratar i telefon.

Det härskar en sorts kaotisk ordning. Detaljer stäms av med andra volontärgrupper och de senaste uppdateringar kring kriget diskuteras. Ännu har Lviv inte blivit utsatt för några större anfall, men hotet är påtagligt och flyglarmet går någon gång varje dag. 

De flesta gånger är det falsklarm men tidigt på fredagsmorgonen skedde ett robotangrepp mot en flygplansfabrik i utkanten av staden.

Lägenhetens köksfönster har tejpats för att förebygga risken för glassplitter om det någon dag skulle smälla nära nog för att krossa rutorna.

”Volontärer.” Skyltarna, i Ukrainas färger, har blivit vanliga i trafiken.

Frukost till trötta flyktingar

Sergej Sabakar lindar in grötkastrullen i en stor handduk, bär ner den till bilen och placerar den i bagageluckan. Bakom vindrutan ligger en gul skylt med ”volontärer” skrivet i blå versaler.

Skyltarna är vanliga i Lvivs trafik. Hela staden vimlar av civila fordon som transporterar förnödenheter hit eller flyktingar dit. På många håll har människor satt upp hemmasnickrade plakat som markerar att parkeringsplatser är reserverade för dessa volontärbilar.

Studentboendet på Lvivs universitet hyser ett femtiotal flyktingar.

– Innan serverade vi mat även på centralstationen men i och med att behovet där blivit något mindre satsar vi numera främst på att försörja detta och ett annat flyktingboende med mat, berättar Denis Pankratov och delar ut gröt med en stor slev.

Sergej Sabakar garnerar portionerna med små kiwi- och bananbitar som han hackat hemma i köket under morgonen.

En efter en tar flyktingarna – äldre kvinnor och män, en yngre kvinna med några barn i släptåg – emot frukosten. Med trötta leenden mumlar de ett djakuju eller spasibo – tack – på ukrainska eller ryska.

Olja Marusin arbetade som grafisk formgivare innan Ryssland invaderade Ukraina.

Hjälpsändningar till Charkiv

Med tomma kastruller kör Sergej Sabakar vidare till nästa volontärkollektiv, någon minut upp för backen. Där lagas lunchen som han senare ska transportera till ett annat flyktingboende.

Här bemannas köket av lokala aktivister, som bott i Lviv sedan innan invasionen, såsom Olja Marusin, i sitt tidigare liv grafisk formgivare.

– Just nu håller vi på att ordna lägenheter där flyktingar som ska stanna i Lviv ett längre tag kan hitta mer permanenta hem än de tillfälliga samlingsboendena. Tanken är att hjälpa dem integrera sig här i stan, säger hon.

Varm mat. Bovete utgör basen i lunchen.

Volontärerna har börjat utvidga sin hjälpverksamhet när behovet av gratismat för tillfället tycks vara uppfyllt.

–  Vi har även börjat ordna humanitära transporter av mat och mediciner till mer svårdrabbade städer som Charkiv. Men vem vet vad som händer härnäst, det går knappt att planera mer än två dagar fram i tiden, säger Olja Marusin.