12-13 miljoner människor från Ukraina kommer att söka skydd i Europa, tror migrationsminister Anders Ygeman. Och EU:s medborgare och ledare säger gemensamt att vi klarar det.

Samtidigt går det att ana en irritation hos debattörer och aktivister som i närtid, och när det inte varit särskilt opportunt, argumenterat för att Sverige och Europa ska ta emot fler flyktingar.

Irritationen är förståelig.

Det är bara veckor sedan människor från Syrien, Afghanistan och Irak i ett storpolitiskt spel samlades vid Belarus gräns mot EU men nekades att komma in.
Det är mindre än ett år sedan Danmark började dra tillbaka uppehållstillståndet för flyktingar från Damaskusområdet.
Det är bara några år sedan Ungern började bygga sitt gränsstängsel i syfte att hålla flyktingar och migranter ute.

Sverige räddade liv

Men i de besvikna påpekandena om att EU:s medlemsländer gör skillnad på flykting och flykting finns det kanske en risk i att vi glömmer hur de flesta faktiskt agerade när det syriska inbördeskriget resulterade i 10-talets stora flyktingkris.

Det var ju inte så att alla Europas ledare för sju år sedan mötte människor på flykt med en kall hand. Det är ju inte så att vanliga människors solidaritet och vilja att hjälpa människor på flykt aldrig haft någon motsvarighet.

Vi får inte glömma att ideella krafter gjorde enorma insatser för mottagande och integration redan innan kriget i Ukraina. Under det förra årtiondet fick kommuner kämpa med att ta emot människor på bästa sätt, använda all kreativitet för att klara av att hjälpa människor till ett drägligt liv.

Under åren 2015–2020 beviljades totalt 69 648 syriska medborgare svenskt medborgarskap. Bara 2016 beviljades över 151 000 uppehållstillstånd. Sverige räddade liv. Många liv.

Väljarna ändrade sig

Sedan vände vinden snabbt, även i Sverige. Tonläget skiftade, den förda politiken lades om och människor vars solidaritet tidigare hyllats kom att avhånas som idealister och ”godhetsknarkare” av politiker och opinionsbildare. Europas reste murar vid Balkan och Medelhavet och Sverige skapade sig ”andrum”. De kommuner som tog störst ansvar – inte sällan socialdemokratiskt styrda – har haft det mycket tufft med sina budgetar och inte känt statens stöd. Och väljarna ändrade sig. Sedan ett par år är de svenskar som vill ha en minskad invandring i stor majoritet, enligt SOM-institutets gedigna mätningar. Så var det inte 2015.

Å ena sidan är det förstås som Expressens Viktor Barth-Kron skrivit, att någon tvärvändning som 2015 inte är möjlig nu ”eftersom ingen betydande politisk aktör har satt sin heder i pant för en världsbild som riskerar att rasa” och att ”migrationen är normaliserad som politisk fråga”. Å andra sidan: att ta emot ett stort antal flyktingar på kort tid kommer att ha effekter på både välfärden och arbetsmarknaden. De varma känslorna för ukrainska flyktingar riskerar alltså att svalna, precis som det blev för syrierna.

De hoppas kriget går snabbt

Trots att Ryssland invaderade Krim redan 2014 så har läget snabbt blivit akut i Ukraina. Det är bara en månad sedan Rysslands fullskaliga invasion inleddes och den mänskliga impulsen att vara, tja, medmänniska härskar fortfarande. Men vad händer om kriget drar ut på tiden? Om Kiev, Odessa och Lviv faller? Om flyktingströmmarna från Ukraina inte ebbar ut?

Det kanske är cyniskt att föreslå det, men den europeiska politikens generositet gentemot ukrainska flyktingar vilar sannolikt på en förhoppning att kriget ändå kan vara över ganska snabbt. Varken Boris Johnson, Mateusz Morawiecki, Emanuel Macron, Magdalena Andersson eller Viktor Orbán leder ju regeringar som är beredda att göra de stora och långsiktiga satsningar på utbildning, boende, försörjning som skulle krävas om flyktingarna från Ukraina fortsatte komma i den nuvarande omfattningen. Och dessutom aldrig skulle kunna flytta hem.

Det är också ett av skälen till att EU, Storbritannien och USA beväpnar Ukraina så att de kan stå emot den ryska aggressionen.

Och just det är nog den största skillnaden i dag gentemot hur västvärlden agerade kring den förra flyktingkrisen, när Ryssland hjälpte diktatorn Bashar al-Assad i Syrien att kväsa och mörda sitt eget folk under förespeglingen att man bekämpade Islamiska staten.

Först i Syrien, sen i Ukraina

Vi vände bort blicken när Ryssland systematiskt bombade sjukhus och begick krigsbrott i Syrien, vi lät bli att beväpna oppositionen, upprättade inga flygförbudszoner och Barack Obamas röda linjer mot al-Assad visade sig vara en bluff. Putin-regimen missade inte västs undfallenhet och precis som kulturskribenten Somar Al Naher skrivit så har Putin testat allt han gör i Ukraina i Syrien. Men vi kan inte låta Ukraina bli ett nytt Syrien.

Tiden som väntar kommer bli mödosam för EU, för Sverige och människorna som flyr hit och söker en fristad. Visst behöver kapaciteten i det svenska flyktingmottagandet skalas upp, vilket kommunerna efterfrågat, och visst behöver det finnas bättre beredskap för hur man hjälper nyanlända att etablera sig i vårt land. Men EU, Storbritannien och USA måste också ge Ukraina bättre möjligheter att försvara sig – och bättre försvara Ukraina.

Ett av de intressantaste förslagen, som bland annat Aftonbladets ledarsida introducerat i Sverige, är att EU och USA med modell i 1940-talets låne- och uthyrningslag storskaligt ska skänka pengar och material till Ukraina.

Att kunna försvara sig mot en angripare är trots allt ett av de handgripligaste sätten att motverka att människor blir något som ingen människa vill bli: flykting.