USA har konfiskerat motsvarande 66 miljarder kronor som landet förvaltade åt Afghanistans centralbank. Motivet är förstås talibanernas maktövertagande. Pengarna skulle inte hamna i den brutala rörelsens händer, lyder logiken.   

Hälften av pengarna blir kvar i USA. De som förlorade anhöriga i terrordåden den 11 september 2001 kan söka kompensation via domstol. 

Beskedet signalerar en handlingskraft som går hem i patriotiska kretsar men juridiskt är det tveksamt. Det riskerar att ”etablera ett problematiskt prejudikat”, anser vissa. ”Stöld”, anser andra. 

Kvarvarande 33 miljarder kronor ska komma den afghanska civilbefolkningen till del genom humanitärt bistånd. Det låter förstås bra, behoven är avgrundsdjupa. Men utan en åtminstone hjälpligt fungerande nationell ekonomi blir det som att försöka behandla en avhuggen arm med plåster.

Skulle en utbetalning av de frysta medlen riskera att stärka talibanerna? Det korta svaret är ja.

Skulle en utbetalning av de frysta medlen riskera att stärka talibanerna? Det korta svaret är ja. Ett styre som kan tillhandahålla grundläggande service och infrastruktur ökar sin legitimitet. Miljarderna skulle onekligen förbättra talibanernas förutsättningar.

I den andra vågskålen ligger den nuvarande linjens mänskliga kostnad. En fungerande ekonomi kräver institutioner. Oavsett hur blodig talibanernas historia är kan en centralbank inte garantera likviditeten i det finansiella systemet utan ekonomiska reserver, och Afghanistans centralbank förklarades genom ett pennstreck i Washington bankrutt. 

De banksanktioner och det nedskurna bistånd USA drivit igenom har lett till att miljontals anställda i offentlig sektor inte kunnat få ut sina löner. Krisen har fortplantat sig, förvärrat effekterna av torka och fattigdom. Hjälporganisationer talar om en samhällskollaps som är unik till sin omfattning. 

Fler tigger på gatorna, fler barn arbetar för smulor. Enligt FN har 95 procent av de afghanska hushållen brist på mat. Internationella räddningskommittén, som grundades på Albert Einsteins initiativ, varnar för att ”den humanitära krisen kan orsaka fler dödsfall än 20 års krig”.     

Fler tigger på gatorna, fler barn arbetar för smulor. Enligt FN har 95 procent av de afghanska hushållen brist på mat.

Varför håller USA fast vid sanktionerna trots att biståndsvärlden vädjar om en omläggning av politiken? I amerikanska medier framförs en teori. Bidens förtroendesiffror tog stryk under det kaosartade uttåget ur Afghanistan, den oförsonliga hållningen är ett sätt att visa att han är tuff mot talibanerna. Är sanktionerna krigets fortsättning med andra medel?   

Dramat på Kabuls flygplats i augusti 2021 följdes i realtid av västvärldens medier. Tusentals trängdes för att få plats på något av de sista flygen ut ur huvudstaden, bilderna dröp av desperation. Men afghanerna är fortfarande desperata. Vi har bara vänt bort blicken.